gurgamel

Uppladdningen inför 2018 års Vätternrunda kunde ju ha varit bättre. På tisdagen innan (jag startade sent fredag kväll) fick jag ta beslutet att stanna hemma från jobbet pga hängighet, feberkänning och ingen ork i kroppen. Skulle kännas riktigt surt att behöva kasta in handduken, inte bara för att jag tränat och laddat inför loppet i ett par månader utan också för att det skulle sabba hela klassikern 2018 i vilken jag redan plöjt ner x-antal tusenlappar och träningstimmar. Jag spenderade de kommande dagarna i TV-soffan, youtubandes Crossfit games 2017 och fyllde på med energi och dryck. Under natten mellan torsdag och fredag var det fortfarande ytterst oklart om det skulle bli nån start. Men på fredag förmiddag kändes kroppen bättre så jag ställde in mej på att köra ändå. 

 

På fredag eftermiddag kom Mats och Anita förbi med bilen och hämtade mej. Anita skulle också cykla och hade starttid ca 45 minuter innan mej. Tidigare under dagen hade jag laddat med fotbolls-VM och lite tavelhängning i lägenheten. 

 

 

Vi kom till Motala med ganska god tidsmarginal så det hanns hämtas nummerlappar och gås på toa. Flera gånger. Lite medhavda mackor, saft och choklad blev sista måltiden innan det var dags att bege sej till starten. Sommarens varma väder bestämde sej för att ta slut på fredagkvällen så innan start var det så pass kyligt att jag huttrade. Men 23:50 kom jag iväg. Min inställning var att gå ut lugnt. Dels för att jag varit krasslig (och kanske fortfarande var?) men också för att inte överanstränga mitt vänstra knä som lätt börjar göra ont. Jag hade lyckats undvika knäont under hela min träning just genom att aldrig pressa för hårt utan istället växla ner och alltid ha ett behagligt trampmotstånd. Uppenbarligen hade ingen annan i fältet samma taktik för ganska snart var jag rätt ensam på vägen. Kanske kunde jag ana några röda baklysen långt bort i mörkret emellanåt. Och ganska snart kom senare startgrupper och passerade mej. Jag var mycket mer ensam på vägen än senast jag körde (2016), troligtvis pga min "ta-det-lugnt-taktik". Efter en dryg mil höll jag in åt höger för att låta en klunga passera. DU-DUNK! Körde rakt ner i Vätterrundans värsta potthål.

 

Den följande milen var jag på helspänn undrandes om däcken stått pall för smällen. Under samma mil började mitt jävla knä göra sej påmint. Jag hade hoppats att hålla det knäonda borta så länge som möjligt. Nu verkade det vara på gång redan efter bara nån mil. Skulle det bryta ut ordentligt skulle det aldrig gå att genomföra loppet. Det blev till att ta det ännu lugnare och bara sikta på första stoppet i Ödeshög och där försöka stretcha knät. Dessutom började veckans krasslighet återvända och det mesta kändes rätt pessimistiskt. Men väl i Ödeshög, ca 5 mil in i loppet, kunde jag stretcha knä, ta en alvedon och gå på toa (man blir sjukt toanödig av att cykla!). Sen rullade jag vidare och knät kändes faktiskt mycket bättre.

 

Natten och tidiga morgonen blev dock rätt kall och i Ölmstad åkte både regnjackan och nackvärmare på. Riktigt huttrigt! Återhämtningen kändes inte bra och jag misstänkte att sjukan i kroppen tog ut sin rätt.Jag tror det var någonstans efter Ölmstad som mitt framlyse tyckte att det var dags att få slut på batteri. Helt värdelöst! Nytt och nyladdat! Tur var väl då att jag packat med ett extra så ett snabbt stopp senare hade jag ett fungerande lyse igen.

 

I Jönköping (ca 10 mil) hittade jag köttbullar och mos i depån. Herregud vad gott det var! Missade detta förra gången ag körde Vätternrundan. Vet inte vad det var i de där köttbullarna men jäklar vad jag fick nya krafter. Efter Jönköping väntar uppförsbackar. Ganska rejäla sådana. Men här valde min hjärna att helt byta taktik. Istället för "växla ner och ta det lugnt" Blev det "Växla upp och ta i!" Plötsligt hade jag krafter att trycka på i uppförsbackarna och började på allvar att passera andra åkare som kämpade uppför.

 

 

Nästa stopp i Fagerhult (ca 13 mil) och sedan vidare mot Hjo ((ca 17 mil) där det serverades lasagne minsann. Kände mej betydligt piggare och fräschare nu. Stoppet i Karlsborg kom bara ett par mil senare och jag velade lite om jag verkligen skulle stanna där men valde tills slut att göra det. Tryckte en snickers och drog av byxbenen. Trots en del uppför och mer än en halv vätternrunda i benen kunde jag köra på och ta klättringar på höga växlar. Tjuvåkte lite bakpå ett par klungor en bit. Stoppet i Boviken(?) ångrar jag att jag stannade på. Det behövdes verkligen inte. Mosade snabbt i mej min sista snickers (av 4) och körde snabbt vidare mot Hammarsundet. Ca 7 mil kvar. Jag övervägde att bara köra till mål nu. Så stark kände jag mej. Sen bytte loppet väderstreck och började gå söderut. Och där kom lite motvind. Och där tog orken slut. 

 

Jag slet mej till depån i Hammarsundet. Nu 4 mil kvar. När jag rullade därifrån upptäckte jag ett nytt knäont i samma knä fast på ett annat ställe. Rumpan började nu bli rätt obekväm att sitta på. De kommande två milen blev otroligt långa och uppförsbackarna avlöste varandra. I Medevi var sista depån men jag missade att svänga in till den och fick inrikta mej på att bara köra vidare mot målet. Näst sista milen gick i promenadfart. Den varade för evigt. Skylten som förkunnade 10km kvar till mål ville inte dyka upp. Det kändes som jag cyklade 3 mil men sen gick det nog bara en tredjedel så fort som innan. Ont i knät. Ont i rumpan. Ont i själen. När den där förbannade skylten väl dök upp slängde jag ett öga på klockan. Kunde jag ta sista milen under 30 minuter skulle jag klara 15 timmar. Jag tömde kroppen på alla reserver och körde för allt jag var värd. Snart var jag i Motala och var så trött så jag höll på att börja grina. Väl i Motala vill man bara komma till målrakan. Så klart känns det som man ska runt i hela Motala innan den väl kommer. Men till slut kunde jag rulla genom målporten, 14 timmar och 45 minuter sen jag startat. Trekvart bättre än 2016. Anita, som jag samåkt med ner till Motala krossade min tid totalt och hade varit i mål ett par timmar redan när jag gick i mål. Hon och mor väntade i målhanget. Sen blev det färd hem och jag tvärdäckade i soffan framför Danmark - Peru.

 

 

Direkt efter loppet kände jag att det var sista Vättern. Nu ett par dagar senare är jag inte lika säker. Trots återvänd krasslighet är jag nu sjukt sugen på nya utmaningar. Vansbro väntar om ett par veckor.