gurgamel

Jag förstår hur Charlotte Kalla hade det på tremilen. Jag förstår hur slut Emil Jönsson var i sprintfinalen. I går, söndagen den 23:e februari 2014, åkte jag mitt livs första Vasalopp. Förhoppningen var att få ihop mellan 10-20 mil innan den stora dagen. Det blev ynka 5,5 i Karlslundsspåret under en vecka då vintern kom förbi på en liten semester-visit. En vecka senare låg jag nerbäddad med en läglig OS-förkylning innan jag frisknade till lagom till en 5-dagars utbildning i Stockholm. Med skallen full av hörnlösningar och bänkskåp kom jag hem på fredagkvällen bara för att sätta igång med vallning och packning till Fight Club som råkade gå på TV.

På lördagssförmiddagen hämtade min kära mor mej med bilen och så började färden mot Sälen och Lima där vi hade hyrt in oss i nåt hus. Efter några timmars körning hade vi lyckats hitta huset där vi skulle bo. I Lima är tydligen Vårdcentral och Distriktssköterska samma sak. I Gustavs bok om tydliga vägbeskringar är det två olika saker. Vi packade in våra saker vid florvågsmadrasserna på golvet på andra våningen och for sedan till Sälen för att hämta nummerlappen och shoppa lite magväskflaska och en förträfflig funktions-T-shirt i dammodell (man ska inte handla när man är trött).

Vi passade på att kolhydratladda med lite pasta carbonara på en pizzeria. Tror samtliga gäster var i stan för Vasaloppet. På kvällen blev det en promenad följt av medhavd lasagne-middag. Vid middagsbordet satt flera personer som skulle åka eller supporta åkare. En tjej, förstagångsåkare som jag, hade åkt 50 mil innan. Frågan om vallning kom också på tal. Nån plusgrad mer än det redan var ute så var det nog läge att lägga på klister. Jag hade blå valla på mina skidor visste jag. Det är mer för kall-före. Jag valde ändå att avvakta till nästa dag. Kanske kunde det vara kallt på morgonen och när man kommit upp på höjd efter första mördarbacken. Efter middagen gick vi och la oss. Inte helt lätt att somna på golvet i ett nytt hus när man nästa dag ska utsätta sej för en av sitt livs mest fysiska prövningar. Men några timmars sömn blev det trots allt.

Uppstigning 5.15. Morgonen skulle genomsyras av köer. Först bilkö på väg till starten. Även om det var flex-start mellan 7-8.30 verkade de flesta satsa på en tidig instämpling i loppet. Det blev några staplande steg med skidorna i näven på den isiga parkeringen i det annalkande gryningsljuset innan jag kramade mamma hej då och på återseende i Mångsbodarna. Jag hade inte pluggat banprofilen tillräckligt för att veta exakt hur långt bort det var. Nästa kö var startkön. En hoper startgiriga skidåkare i en klump som ingen visste vart den utmynnade men till slut fick jag på mej skidorna och satte fart i ett spår som jag hoppades ledde till Mora. Några elektriska boxar blippade och pep när jag passerade dem med mitt chip som satt runt vaden. Mitt första vasalopp hade officiellt börjat. Tredje kön kom i den beryktade start-backen. En backe på ca 3 km där det alltid blir trafikstockning. I något som måste liknat en stor fet tusenfoting vandrade åkare uppåt i maklig takt, packade tätt ihop. Här gällde det inte bara att ha koll på sina egna skidor och stavar utan även på dem bredvid, framför och gärna bakom. I backen började jag märka att det var lite bakhalt. Det tog sin tid att komma upp till skylten som förkunnade att man nått loppets högsta punkt. Sen bar det iväg. Bra glid hade jag i alla fall. Första vurpan kom vid 5 km. Lustigt nog var det första service-teamet längs spåret från Karlslunds IF i Örebro.

Km-skyltarna räknade stadigt neråt och efter vad som inte kändes som allt för lång tid kom jag till Smågan där jag drack mitt livs första vasalopps-blåbärssoppa. Nästa anhalt Mångsbodarna. Det gick helt ok men jag kände att fästet inte var bra. Jag hade ingen bestämd idé om vilken tid jag ville åka på. Att komma i mål var det huvudsakliga målet men kunde jag få en sluttid mellan 9-10 timmar så skulle ju det vara ett plus. Vid Mångsbodarna mötte service-team Mamma planenligt upp och jag passade på att smeta på lite rosa fästvalla samt byta mössa. Vi bestämde att ses i Evertsberg nästa gång. Det är lite som att stöta på fru Mathilda i Ducktales-spelet för er som spelat det. Man får lite mera liv och kan skutta vidare.

Vallan verkade funka och jag satte av mot nästa kontroll i Risberg. Men snart skulle det bli tungt. Vallans effekt upphörde snart och ni som åkt Vasaloppet tidigare vet att vägen till Evertsberg är en enda lång uppförstigning. Efter en halvmil fick jag stanna för att lägga på mer valla. Inte för att det hjälpte nämnvärt. Jag kämpade vidare med bakhalt i mjuka sönderkörda spår och började ana den där väggen man inte vill gå in i. Inte när det är 2/3 kvar av loppet. Nu blev det till att kriga fram varje km. Höger handled gjorde ont för varje stavtag. Vänster triceps började krampa. Mus-nacken (stället bak i nacken jag får ont i när jag suttit för länge med en datamus eller spelat för mycket xbox) började isa och värka. Snart var powerraden i min magväskflaska slut. Jag tog mej till Risberg och kämpade vidare med motivationen att morsan skulle möta upp i Evertsberg. Då skulle jag få en chans att byta min blöta funktions-T-shirt mot en torr, byta till torra handskar och mössa och fylla på med powerrade. Jag började bli riktigt orolig för om jag ens skulle orka åka vidare sen. Jag var redan tvärslut. I huvudet såg jag hur jag skamset skulle få gå till jobbet på tisdagen och förklara varför jag inte tog mej hela vägen. Snacket om Vasaloppet har gått på jobbet i flera veckor innan. Tack vare dagens teknik kan man ju följa alla åkare från sin dator vilket jag anade att vissa gjorde i mitt fall. Ta mej till Evertsberg. Sen får jag se. Känns ju skit att bryta. Samtidigt kändes det skit att åka. Kroppen återhämtade inte ett dugg vid kontrollerna. En km i taget. Jag försökte få varje km att betyda nåt; En 10 km-passering, 5 km-passering, en 10%(var nionde km)-passering, ett nytt 10-tal, en km kortare till nästa kontroll osv. Till slut kom jag till Evertbergs. Slut, frusen, uppgiven. Nu var det bara att lokalisera mor. Nu slog turen i oturen till. Oturen var att vi aldrig hittade varandra. Jag trodde inte det var sant. Där stod jag i blöta kläder och frös, helt utan energi och hade… halva loppet kvar. Jag tog upp mobilen och försökte ringa men ingen täckning fanns att tillgå. Bröt jag nu skulle jag ändå inte kunna tala om det för service-team Bergljung. Det enda jag kunde göra…. Var att fortsätta. Vilket var turen. Skidorna åkte in på en vallningsservice först. Sen kämpade jag på.

Efter Evertsberg gick det bättre dock. Lite mer nerför och bara vetskapen om att det nu var närmre mål än start gjorde att hoppet började infinna sej igen. Men jag var fortfarande rädd att jag inte skulle klara repet. I Evertsberg hörde jag speakern säga att kontrollen skulle stänga om 40 minuter. Nån nämnde att det var 400 åkare bakom oss. Av 8000. Jag låg ju inte direkt jättebra till. Surt och bli ”repad” och inte få åka i mål pga det. Med lite mer positiv känsla i hjärnan tog jag mej till Oxberg. Nu fick jag tag på kära mor, fick lite kexchoklad, torr mössa och vantar och fyllde på dricka. Humöret var dock inte på topp pga trötthet. Vi bestämde att ses vid målet. Jo jag skulle fan ta mej dit. Speakern i Oxberg sa att nu skulle det bli fina utförlöpor att återhämta sej i. Det var ljug. Nästa etapp började med en uppförsbacke. Visserligen en liten backe men tillräckligt för att jag skulle bli irriterad. Sen blev det lite nerför igen. Mitt i en backe när jag hade bra fart hoppade en svart liten mus framöver mina skidor och hoppade lika fort ut i snön bredvid spåret. En viltolycka var inte långt borta. Jag fortsatte med mitt tänka-positivt för varje km-passering och nu började det kännas bra på riktigt. Vid 30km kvar tänkte jag att om 5 km är det bara 15km tills det bara är 10km kvar. Dessutom var det bara 11km tills det var mindre än 20km kvar.

I Eldris…tror jag…. stod jag hukad över stavarna och samlade kraft till sista biten när en blåbärskulla kom fram och undrade oroligt hur det var med mej. Jag uppskattade omtanken och flåsade fram att allt var lugnt. Någon sa något om att vi klarat repet. Nu hade det blivit mörkt ute. Ont typ överallt men nu var det inte långt kvar. Mindre än 10 km. Det var en träningsrunda i Karlslundsspåret. Nu stod det bara en siffra på km-skyltarna. Folk omkring mej i spåret jublade högt vid varje skylt. Jag jublade inombords. 8… 7…. 6… 5km, ett varv i elljusspåret i Karlslund. 4…., nu gjorde jag mitt ryck och körde om 3-4 personer. 3… 2… snart skulle sista km-skylten komma. Sedan skulle nästa passering vara mållinjen. När folk vid sidan av spåret hejade på försökte jag lura mej att det var just mej de hejade på. ”Heja heja, bra jobbat!” Sista skylten, 1km, var passerad. Nu kunde jag höra speakern vid målet. Jag var i Mora. Snart skulle jag åka upploppet som jag sett på TV en massa gånger. Först kom en vänsterkurva, sen en liten backe, sen såg jag det. Målet. 100 meter längre fram. ”Fan där är det” tror jag faktiskt att jag sa högt innan jag drog till med den starkaste spurten jag förmådde. Näst högraste spåret. Körde om en åkare till höger om mej. In i granruskfållan. Några stavtag till…. Där! Jag passerade under den berömda skylten och hade klarat mitt livs första vasalopp. Det var en enorm lättnad som sköljde över mej. 4,5 mil tidigare kunde jag knappt föreställa mej en målgång. Klockan var nu omkring kvart i sju på kvällen. Jag hade hållt på i 11 timmar och 9 minuter. Mamma väntade vid målet med en fin krans och kameran i högsta hugg. Att man skulle hämta sitt diplom i målet var jag för trött för att fatta. Jag staplade iväg och lämnade chipet i nån plastbox och följde den tunna strömmen målgådda åkare ut ur målhanget. Jag var alldeles för trött för att orka engagera mej i nån buss som tog en till nån dusch nånstans. Jag och mor tog oss till bilen som stod parkerad flera km bort… kändes det som. Det var nog bara några kvarter. Det blev ombyte i bilen till torra kläder, ingen dusch. Medan jag krånglade på mej kläderna i baksätet sprang min kära mor tillbaka till målområdet och hämtade mitt diplom. Vad vore man utan mamma? Nu är jag väldigt glad att jag har det. Jag åkte inte på någon kanon-tid men jag vet vad de där 11 timmarna och 9 minuterna innehöll. Det var bland det jobbigaste jag gjort. Men jag gjorde det. Nu så här ett dygn senare, kan jag bara tänka att nästa gång går det ännu bättre. För det blir nog fler gånger. Det var skitjobbigt, fruktansvärt, hopplöst och helt fantastiskt.