Nästa anhalt
Imorrn åker jag till Södertörns Högskola för att skriva in mej på vad som blir mitt 4:e universitet/högskola i livet. Meriterad värre. Nu får jag förhoppningsvis svar på hur det kommande halvåret blir. Under de senaste dagarna har jag mest försökt låta det vara o jag har bara tagit det lugnt, tittat på friidrotts-vm, hälsat på vänner o haft en nykter utgångskväll i Örebro. Inga fler vårdcentralsbesök sen sist i alla fall. Tror det känns lite bättre i kroppen.
Vill jag flytta till Stockholm? Nej, det har jag aldrig velat. Det känns dock som att det kanske är det som blir mest aktuellt efter imorgon. Vill jag ta mer CSN-lån? Nej tycker skulden är stor som den är speciellt i relation till den utbildning jag läser. CSN är dock ett måste om jag ska plugga för jag klarar inte att både jobba o plugga heltid. Vill jag plugga längre? Nej, efter 4 slitiga år känner jag bara att insatskraven från min egen sida ökar o ökar för varje nytt steg. Det blir dyrare, mer tidskrävande o kräver större personliga uppoffringar.
Ibland undrar jag vad det är för vansinnig kraft som driver mej att fortsätta. Är det en manisk rädsla för att släppa taget om något? Är det känslan av att vilja slutföra det jag påbörjat för inte vara den som gav upp? Vet jag med mej redan nu att jag om några år kommer tänka att jag var ung o hade all tid i världen att läsa klart. Det handlade ju bara om ett år. För sen kommer jag väl inte plugga mer. Inte som den"yrkes-student" jag varit i 4 år.
Jag känner mej som en långdistanslöpare, sedan länge förbisprungen av ledarklungan, som nu bara kämpar för att åtminstone ta mej i mål. Efter mållinjen väntar inga stora prispengar eller jublande massor. Möjligen en klapp på axeln o ett "bra jobbat". Man brukar ju säga att det viktigaste är inte att segra utan att kämpa väl... Får hoppas att de orden gäller i annat än bara idrott.
Vill jag flytta till Stockholm? Nej, det har jag aldrig velat. Det känns dock som att det kanske är det som blir mest aktuellt efter imorgon. Vill jag ta mer CSN-lån? Nej tycker skulden är stor som den är speciellt i relation till den utbildning jag läser. CSN är dock ett måste om jag ska plugga för jag klarar inte att både jobba o plugga heltid. Vill jag plugga längre? Nej, efter 4 slitiga år känner jag bara att insatskraven från min egen sida ökar o ökar för varje nytt steg. Det blir dyrare, mer tidskrävande o kräver större personliga uppoffringar.
Ibland undrar jag vad det är för vansinnig kraft som driver mej att fortsätta. Är det en manisk rädsla för att släppa taget om något? Är det känslan av att vilja slutföra det jag påbörjat för inte vara den som gav upp? Vet jag med mej redan nu att jag om några år kommer tänka att jag var ung o hade all tid i världen att läsa klart. Det handlade ju bara om ett år. För sen kommer jag väl inte plugga mer. Inte som den"yrkes-student" jag varit i 4 år.
Jag känner mej som en långdistanslöpare, sedan länge förbisprungen av ledarklungan, som nu bara kämpar för att åtminstone ta mej i mål. Efter mållinjen väntar inga stora prispengar eller jublande massor. Möjligen en klapp på axeln o ett "bra jobbat". Man brukar ju säga att det viktigaste är inte att segra utan att kämpa väl... Får hoppas att de orden gäller i annat än bara idrott.
