Ultravasan 2022
I slutet av februari 2022 åkte jag mitt dittills bästa vasalopp på skidor i vasaloppets Öppet Spår Söndag. En vecka senare satt jag hemma i soffan och följde SVT:S åkande reportrar Clara Henry och Mattias Svahn när de genomförde ”revanschen” i det stora Vasaloppet. Någon gång under sändningens gång började det pratas om att åtminstone Clara Henry hade klarat av vasaloppet tidigare men då till fots i Ultravasan. Jag blev nyfiken och började leta på mer information kring Ultravasan. Eftersom jag fortfarande levde i min vasaloppsbubbla från föregående söndags rekordlopp kände jag en ganska stark längtan tillbaka till det nio mil långa motionsspåret i dala-markerna. Ganska snart var anmälan betald och utmaningen antagen. Springa 9 mil mellan Sälen och Mora. Hur svårt kan det va? Det längsta jag sprungit nån gång var 30km på Lidingöloppet 2016 och 2018. Mina fötter brukade inte vara jätteglada efter dessa strapatser. Men denna gång skulle jag ju träna ordentligt. Eller hur?
Jag började med att läsa ytterligare nån intervju med just Clara Henry där hon pratade om utmaningen i att lära sig springa långt men långsamt. Det var nåt som tilltalade mej eftersom jag alltid strävat efter att springa så fort som möjligt på olika distanser, göra så låga minuter/km osv. Den typen av löpning hade genom åren gett mej hyfsade tider på milen (i alla fall för en vanlig dödlig) men det hade också tärt på vaderna som numer gick sönder ungefär var tredje gång jag försökte ge mej ut på en löprunda. Under våren började jag testa att springa med fokus att det skulle gå så sakta som möjligt. Tidigt märkte jag att jag nu kunde ta mej mycket längre utan att drabbas av mina ”gubbvader”. Dessutom var det mycket behagligare att kunna ge sig ut och springa utan att behöva jaga livet ur sig varje gång. Med lurar och poddar i öronen kunde jag nu njuta mycket mer av mina träningspass runt Venaspåret, Lillåspåret och Oset. Nåt pass blev 16km, nåt annat 18 och jag bestämde mej vid ett tillfälle att jag åtminstone skulle ta mej till Mångsbodarna dvs springa 24km. Jag höll tempot lågt och kände mej t o m trygg att kunna stanna för att fota vyer över naturreservatet Oset och Hjälmaren. I början på juni gjorde jag 30km på en av sommarens varmaste dagar. Av nån anledning tajmar jag alltid mina mer utmanande träningspass till de dagar som är varmast och soligast. Tog jag med mej dricka? Nej. Till detta pass började jag testa med att jogga 1500m och gå 500m i syfte att spara kraft men ändå hålla ett ok medeltempo. Det funkade rätt så bra men omkring 25km var jag ändå rätt slut. Jag drog även på mej ont i en fot så det fick vänta med nästa långpass. Faktum är att det tog tills 20:e juli, en månad från starten i Ultravasan. Efter det passet kraschade en vad, en fot och jag hade ordentliga problem med ett löparknä. Lägg därtill skavsår på pinsamma ställen samt ont i nacken. Det såg ju inte jättelovande ut. Jag minns att jag fick krampkänningar när jag kom hem till lägenheten den eftermiddagen. Nu kunde jag ju inte göra mycket annat än att försöka läka ihop bäst jag kunde tills det var dags för loppet. Fokus fick istället läggas på att styrketräna ben och samla steg under långpromenader. Målet för denna utmaning blev att överhuvudtaget ta mej i mål.
Nånting jag ägnat mycket fokus på under sommaren är att räkna steg. Sen i maj har jag haft 15 000 steg som dagligt mål. Det har lyckats de flesta dagar. Fyra tre-fyra dagar per månad har det inte gått att uppfylla men oftast så har snittet per dag hållit sig över 15 000 steg. Stegräknandet har gjort att jag gett mej ut på fler långpromenader än vanligt. Under dessa har jag även passat på att kolla vilket tempo jag går i vid rask promenad. Enligt mina beräkningar (som man nog ska ta inte ska lita blint på) så skulle jag behöva hålla 9,5 – 10 minuter/km konstant för att klara alla reptider på Ultravasan. Inte nog med att man ska ta sig 9 mil, man måste hinna i tid också! När jag jämförde med mina powerwalk-tider så låg jag ganska precis omkring 9 minuter/km. Med andra ord: om jag gick i mitt raska promenad-tempo hela vägen utan att stanna så skulle jag klara det. Men då hade jag ju inte räknat med alla uppförsbackar som bosatt sig längs vasaloppspåret. Så kunde jag få in lite joggande så skulle jag kanske kunna hålla mej under rep-tiden. Om jag höll mej någorlunda hel i ben, vader och fötter.
De praktiska bitarna föll på plats allt eftersom. Boende löste sig tack vare min kompis Mathias som återigen bidrog med stuga i Kläppen. Det var där vi bodde under Öppet Spår i februari. Till Ultravasan kunde dock inte Mathias och dottern Leia kunna hänga på som service-team. Då steppade min kompis John in och axlade service-teams-manteln och löste även bil för resan.
På fredagsförmiddagen 19:e augusti blev jag upphämtad av John och vi började färden mot Kläppen. Så klart stannade vi på Flottaren i Vansbro för lite käk i form av hamburgare. Vi åkte raka spåret till Sälen och startplatsen där chip och nummerlapp hämtades ut. Efter en kort inkvartering i stugan i Kläppen fick det bli en tur till ”Dalarnas pizzeria” vid torget i Sälen. Riktigt bra uppladdnings-käk dagen innan lopp. Hamburgare och pizza. I vanlig ordning kom kvällen-innan-lopp-stressen och jag började packa och förbereda väskor, kläder och matsäck inför lördagens Ultralopp. Vilka kläder skulle jag springa i? Hur mycket skulle jag ta med i löparryggsäcken och vad skulle jag skicka med John? Hur skulle jag fästa nummerlappen smartast? Tills när behövde vi sätta väckarklockan? Många tankar som snurrar i skallen kvällen innan ett motions-äventyr. En sak som bidrog till snurrandet var väderprognoserna. Enligt både SMHI och yr.no skulle det regna HELA lördagen när jag skulle springa. Ev skulle det t o m åska. Tre olika regnjackor/ponchos hade jag i all hast tryckt ner i packningen för att ha lite att välja på. Eller kanske vore det bättre att bara skita i regnkläder och helt enkelt låta sig bli blöt? För blöt blir man ju oavsett väder. Vilken blöthet är värst? Regnblöt och ev nedkyld eller svettblöt och jättevarm? För en god nattsömn rekommenderar jag inte att ha sådana regnkläds-beslut studsandes i huvudet. Speciellt inte i kombination med ett blixtrande och mullrande åskväder. Åskan gjorde sig till känna omkring kl 11 på kvällen och höll i sig ett par timmar. 03:30 var det dags att gå upp. Starten var 05:00.
Upp i ottan. Frulle med jordnötssmörsmacka, banan och kaffe. En sista check på vädret. Känslan var att det mesta regnet fallit under natten (för 03:30 är ju inte på natten…). Efter ett kort rådslag med John bestämdes det att jag inte skulle springa i regnkläder alls. Istället fick det bli en hyfsat vindtät överdragsjacka. Vi kom iväg från stugan något senare än tänkt men då detta lopp inte drar i närheten av så många deltagare som t.ex. skidvasorna så var det ganska tomt på vägen till start. Det faktiskt väldigt bra tajmat. Ca 20 minuter före start var vi på plats. Särskilt mycket regn var det inte heller. In i startfållan med ett par tusen (gissar jag) förväntansfulla löpare och en speakerröst räknade ner till start. Röda facklor lyste upp i augustimörkret vid startportalen. Vasaloppsmusiken spelades i högtalarna. Sen bar det iväg.
I en strid ström av joggande löpare leddes vi ut ur startfållan och upp på vägen som passerar förbi startgärdet. Sen vek vi av på en avtagsvägs och började klättringen uppåt mot banans högsta punkt. Bandragningen på sommarloppen är lite annorlunda än på vinterns vasalopp. Kan bero på att det är lite för svårt att springa/cykla i myrar och sjöar. I första backen började många gå. Tipset jag fått med mej var just att gå i alla uppförsbackar. Så jag försökte hålla mej till det men hade ändå oron och stressen över att inte hinna till repen om det gick FÖR långsamt. Halvvägs uppför den ca 3 km långa stigningen stod det klart att jag inte behövde ha min överdragsjacka. Det regnade inte och det började bli rätt varmt. Den åkte ner i ryggsäcken och fick sällskapa med skavsårsplåster, gels, en snickers samt mobilen. Jag hade även proppat ner en påse godisnappar i sista stund innan vi lämnade stugan. Allt eftersom ormen av löpare tog sig fram så byttes asfalterad väg till grusväg som förbyttes i smal stig. Över kalhyggena var löpar-stigen så smal att det fanns plats för max en löpare i bredd. Det blev ett jättelikt följa-john över rötter och sten. På myrarna fick vi delvis jogga på smala spångar för att slippa klafsa ner i vattnet. Diset låg som ett instagram-filter över det stubbiga skogslandskapet. Hade jag inte varit så fokuserad på vart jag skulle sätta fötter för att inte snubbla så hade jag säkert kunnat se en älg stå och kika bakom nåt träd och undra vad människan är för en konstig varelse som springer 9 mil helt frivilligt. Det smala spåret gjorde också att det var hopplöst att försöka hålla sin egen takt. Det var bara att hänga på tåget. Nu gick det inte särskilt fort så det var inga problem att hänga på. Men min idé om att jogga/gå/jogga/gå enligt min egen plan sket sig rätt rejält. Nu blev det en hel del jogga/gå ändå men anpassat efter de framför mej. Testa gärna att springa över ett dimmigt kalhygge kl 6 på morgonen. Det är minst sagt spännande! Det tog ungefär en timme från start till första depån i Smågan (9,2km). Hit fanns det ingen reptid. Låg ok till i tid. En bra grej på Ultravasan är att det mellan de ordinarie 7 klassiska kontrollerna också finns vätskastationer ungefär var 5:e km. Därav hade jag inte packat nån egen dricka i ryggsäcken. Tänkte att det var onödigt att kånka runt på extra vikt. Mellan Smågan och Mångsbodarna var det väldigt mycket ganska teknisk trail om jag minns rätt. Minns att en av spångarna över en myr var så nedtryck av alla löpares tyngd så spången var ca 1 dm under vatten. Därefter var det bara att springa vidare med dyngsura skor. Övervägde om det var läge att byta skor i Mångsbodarna där John skulle möta upp med diverse ombyte. Å andra sidan skulle kanske de skorna bli precis lika blöta efter nån km och då skulle mer än halva loppet få springas i vattentyngda skor.
I Mångsbodarna (24km) mötte John upp enligt plan. Fick lite blå powerrade och ersatte min uppätna gel med en ny. Lämnade överdragsjackan. Jag passade även på att ta ett toastopp på en blå bajamaja. Det var mitt andra toa stopp. Det första var i Smågan. Magen är lite ur fas när man motionerar så här tidigt på morgonen och öser i sej sportdryck varje gång man får tillfälle. Kroppen kändes ändå bra i Mångsbodarna men jag blev lite orolig över tiden. Det var ca 50 minuter till repet. Helt klart ok marginal just då men inte om det skulle börja minska. 50 minuter är inte mycket att vinka på över 66 km. Speciellt om man redan sprungit 24km. Här började jag påminna mej om mitt stora delmål: Att ta mej till Evertsberg (47km och ungefär halvvägs). Raskt (?) vidare mot Risberg!
Alltid kul att se vasaloppets ban-dragning i sommarskrud. På ett ställe (tror det var i närheten av Risberg) kom jag ut ur sen snåriga skogen och kom plötsligt ut på en välklippt grässluttning omgärdad av ett vackert porlande vattendrag och längst bort gräsytan i ett vackert snickrat lusthus (som i efterhand visade sig vara nåt slags event-tält…) stod två damer i folkdräkt och spelade fiol. Hela situationen kändes lite lätt surrealistisk och trollsk men väldigt trevlig. Ångrar att jag inte tog nåt kort. Vid kontrollen i Risberg (35km) hade jag en timme och en kvart i marginal på reptiden. Det började gå åt rätt håll. När jag kom till Risberg var den längsta distans jag tagit mej under ett löp-pass någonsin. Längre än Lidingöloppet och mina träningspass. Och fortfarande kändes det bra! Inga skavanker eller problem. När jag sa detta till John i depån skojade en herre bredvid oss nåt i stil med: ”Du vet att det är en bit kvar, va?” Läget gott, allting gott, så det var bara att fortsätta. Ingen mening att stå i Risberg och tjöta hela dagen.
Jag har för mej att vägen mellan Risberg och Evertsberg var ganska ok i framkomlighet. Minnet av alla kilometrar blurrar ihop sej lite. Här började jag nog gå lite mer eftersom jag inte behövde springa på led längre. Det var mer grusvägar och godare om plats. På vägen till Evertsberg hade 42km-platsen markerats av ett sponsrande företag. Ett maraton avverkat! Tog så klart en bild.
Det fasansfulla vädret som skulle drabba oss enligt väderleksrapporterna uteblev helt. Med rätt stappliga ben men glatt sinnelag passerade jag in genom kontrollen i Evertsberg (47km) och konstaterade att jag var nästan två timmar före reptiden nu. Noterade att det på vissa kontroller serverades mat. Detta var lite för nymodigt för mej som är van vid vasalopps-kontroller med blåbärssoppa och vetebulle. Så jag tog en näve nötter från min egen packning istället. Mera blå powerrade serverades av John. Sen var det bara att skutta vidare. Problemet var bara att benen inte var så sugna på att skutta längre. Eller på att jogga. Ut ur Evertsberg löper banan till en början på asfalterad väg. Det tyckte inte mina ben om. Det blev nästan omöjligt att ens jogga på. Jag bestämde mej för att använda min goda tidsmarginal och faktiskt gå en bit.
Sträckan mellan Evertsberg och Oxberg är Vasaloppets längsta med sina ca 15km. När man åker vasaloppet på skidor har man då en stor fördel av att det är mycket nedför under denna sträcka. Då betar man av kilometrarna i ganska snabb takt. Det funkar inte riktigt lika bra när man springer. Utförslöpning var i alla fall inget jag lagt in i min förberedande träning. Det blir mest ett ständigt bromsande som göra redan stappliga och stela ben än mer stappliga och stela. Säkerligen finns det tekniker för att springa mer energi-smart nerför men som sagt, det hade jag inte tänk på att kolla upp. Under denna sträcka gick jag mycket mer än jag gjort innan. Varje ansats att börja jogga fick det att skrika i benen. Kunde stappel-jogga några hundra meter i taget som bäst. Sen tidigare vasalopp har jag lärt mej att använda kortsiktiga mål längs vägen när det går emot. I stället för att räkna alla km kvar till Mora så räknar man t.ex. antal km till nästa jämna tiotal, femtal, km kvar till nästa kontroll, omsätt distansen till nåt hemikring (t.ex. 2 km är väl som att gå till Hemköp och tillbaka ungefär). Vägen mot Oxberg (62 km) blev allt kämpigare så jag började tänka att när det står 30km kvar till Mora på skylten, då är ett bara ett träningspass kvar (30km var ju det längsta jag lyckats träna). Sjukt nog kändes det hoppingivande. Därifrån var det sen bara ett par kilometer till kontrollen i Oxberg. Lundbäcks-backarna innan Oxberg kändes duktigt i benen! Det var nog under den här sträckan som vi ryggsäcksbärande ultralöpare blev omsvischade av en flera mycket piggare löpare. Först tänkte jag att det var ultralöpare som var superdopade men sen kom jag ihåg att Vasastafetten skulle gå parallellt med Ultravasan. Då springer ett lag av 10 pers Vasaloppet tillsammans uppdelat på delsträckor.
Innan kontrollen i Oxberg minns jag att jag småsnackade lite med ett par andra löpare. Den ena hade trassligt med krampkänning. Den andra hade precis som jag tränat 30km som mest. Vi hade liknande mentala upplägg för att ta oss igenom resten av dagen. Få varje km att betyda nåt osv. I en svängande nedförsbacke precis innan kontrollen började mitt vänstra knä protestera en aning. Men jag var två timmar och tjugo minuter före reptiden. Nu började jag känna att det skulle gå vägen. 28km kvar. Bara 9km till nästa kontroll i Hökberg. John var på plats och servade och filmade och fotade. Jag tror jag gjorde sista toastoppet här. När jag skulle jogga ut ur kontrollen under fokuserad fotografering från John så var det som att mina ben tackade för sig. Nu ville de inte springa längre. Låren var som trästockar. Till Hökberg blev det väldigt mycket powerwalk. Jag försökte tänka att jag skulle å in lite jogg på varje km och kanske lyckades det, kanske inte. Jag minns att jag åtminstone gav mej den på att springa i Volvo-spåret där sponsorn Volvo filmar löparna och sen gör en liten vasaloppsfilm med en själv i huvudrollen. Där vill man ju se stark ut. Hur trött man än var så höll sig sinnet positivt. Andra gånger när jag åkt vasalopp har tröttheten och surheten ofta korrelerat. När den ena går upp går den andra också upp. Ju tröttare desto surare. Men den här gången kom det t o m kommentarer från åskådare som berömde att oss i spåret för att vi ändå såg glada ut. Vi skojade om att tröttheten börjar nerifrån och går uppåt. Först blir man trött i fötterna, sen knän, lår, höfter, rygg, axlar osv. Än så länge var tröttheten inte uppe i höjd med våra flåsiga leenden. Det är alltid lika fantastiskt att bli påhejad av glada främlingar längs med spåret. Många är så klart anhöriga till andra löpare eller så är de funktionärer. Men många tycker bara det är roligt att kika på spektaklet och heja på oss galningar som betalar för att slita ut oss. Oavsett anledning så är alla peppande åskådare guld värda! Ni fattar inte hur mycket det gör att få lite hejarop och pepp när det känns motigt. Jag försökte bjuda till och stappel-jogga varje gång det stod ett gäng och hejade längs sidan. Göra sitt bästa för publiken liksom!
Till kontrollen i Hökberg (71km) kom jag gåendes. Nu var verkligen alla depåer av spring-i-benen tömda. Ändå låg jag 2,5 timme före reptiden. Jag visste nu att jag skulle ta mej i mål såvida jag inte bröt benet. Jag kunde gå i mål och hinna.
I stället för utlovat regn blev det solsken. Efter en pratstund med John och en halvgod Enervit-gel skulle jag fortsätta. Höll knappt på att hitta ut ur kontrollen. Det var olika ban-dragningar åt Ultravasan, Stafettvasan och till massagen. John drog vidare mot Mora och jag mot Eldris. Gåendes i den raskaste takt jag kunde uppbåda på väg från Hökberg, joggade en hurtig dam förbi mej. ”Nu är det bara ett Göteborgs-varv kvar!” Det var nog menat som ett pepp men mitt minne av Göteborgsvarvet 2017 var att det var ganska slitigt. Jag gick och gick. Mellan 15- och 14km-skyltarna fick jag lite feeling och stappel-joggade säkert… 200 meter. Fler och fler började passera mej. Vissa hade sprungit om mej och jag om dem flera gånger om under loppets gång. Nu fick jag se dem försvinna förbi mot mål med vetskapen om att jag sannolikt inte skulle komma ikapp dem igen. Förnamnet på varje löpare stod på nummerlappen och eftersom jag hade min på ryggsäcken kunde de som kom bakifrån se den. Så man fick många personliga på-hejningar när man vart omsprungen. När de manade på så sa jag att jag sparade mej till upploppet.
Vissa km-skyltar längs banan är mer speciella än andra. 10-km skylten stannade jag och tog kort på. Efter den är mindre än en mil kvar. Efter den står det bara en siffra på skyltarna. Det är väldigt inspirerande. Strax efter den skylten kommer kontrollen i Eldris (81km). Jag och en medlöpare gjorde ett ryck på skämt och stappel-joggade sista 30 metrarna in i kontrollen. Här drack jag kaffe minns jag samtidigt som superhurtiga stafettlöpare passerade förbi.
Ja, sen var det bara 9 km kvar. Jag började tänka att jag skulle hinna i mål före kl 18. Då hade farsan sagt att han skulle på kräftkalas hos grannarna. Han skulle följa mej på webben under dagen och ville hinna med målgången. Jag powerwalkade mitt bästa efter omständigheterna. Vid skylten som angav 6km kvar var jag tvungen att ta en bild. Då hade jag avverkat 84km. Dagens andra maraton! Fler och fler stafettlöpare passerade. Snart var jag inne i Mora, gick för allt jag kunde förbi idrottsplatsen, förbi campingen, upp mot upploppet och den sista jobbiga backen. Sen var det bara upploppet kvar. Jag hade lovat mej själv att jag skulle åtminstone springa i mål och med alla härliga hejande människor på sidan av upploppet så gick det ändå relativt lätt. Med armarna i skyn och knutna nävar korsade jag mållinjen kl 17:44. Det hade tagit 12 timmar, 44 minuter och 34 sekunder sen starten i Sälen. Jag klarade Ultravasan! Mäkta stolt! Mäkta stel. Min stegräknare på klockan visade över 109 000 steg.
