Det "riktiga" vasaloppet som inte syns
Oj vad tiden gått sen jag skrev på bloggen! Meningen var nog att återge förra årets En svensk klassiker-lopp men inspirationen flöt bort någonstans under Vansbro-simmet och hittade aldrig riktigt tillbaka sen. Kan det ha berott på Sveriges kvartsfinalförlust mot England samma eftermiddag? Eller var det att jag bara slog min gamla tid från 2016 med 12 sekunder? Eller så var det bara den galna värmen under sommaren som torkade ut idé-källan. Jag vet inte var det var men i vilket fall så kan jag lugna er med att förra årets En svensk klassiker fullbordades. Jag hann också med att köpa en lägenhet, vilket skulle kunna vara en sport i sej ( SM i budgivning? OS i UC-score?).
I år blir det inte någon klassiker. Men i söndags blev det ett Vasalopp. Ett "riktigt" Vasalopp. Ni vet ett sånt som går på tv och som vinns av en käck norrman i kroppsstrumpa. Säkerligen är det många som sett detta svettiga stakande spektakel från tv-soffan och myst lite extra mycket just denna söndagmorgon, med vetskapen om att en tv-soffa löper otroligt liten risk att bli felvallad, ev förödande stavbrott utgår till förmån för ev förnöjsamma stavfel på mobilen och tajming med vätskelangning blir så mycket enklare. Kl 8 släpps ca 15000 skidåkare iväg för att traditionsenligt fastna i första backen medan några hundra elit norrmä.... jag menar skidåkare, åker vidare i kampen om den gröna simringen som bara segraren får. Omkring lunchtid är loppet avgjort och söndagsmyset lämnar tv-soffan liksom tv-sändningen lämnar Vasaloppet. Under de 4-5 förgångna timmarna tycker sej nog många ha fått sej en bra bild om vad vasaloppet handlar om.
När jag nu åkte mitt första "riktiga" vasalopp (åkt 4 öppet spår innan) insåg jag att själva loppet bara är en del av att åka Vasaloppet. Visst skulle man kunna hävda saker som att vasaloppet börjar i och med första träningspasset för säsongen och så vidare men det är inte så jag menar. Jag syftar på det faktum att, efter att all träning är utförd, pastaladdningen är inmundigad och natten till Vasaloppsdagen kommit, så börjar det taktiska spelet om positionering, långt tidigare än när startskottet går kl 8.
För att ha möjlighet att vara på plats och ställa ut sina skidor så långt fram som möjligt i sin startgrupps tilldelade startfålla, räcker det inte bara med att vara i tid till fållorna öppnar 05.30 (!). Näe, ska du ha en chans på det hetaste plasterna så behöver du ställa dej i kö minst en timme i förväg. Vill du verkligen vara först ut på startgärdet så får du nog vara där vid 4-snåret. För att detta ska gå i lås behöver sängående, ev nattmat och transport till starten planeras minutiöst. När skidorna väl är på plats på startgärdet (helst tillsammans med nåt smart riktmärke så de kan hittas igen i djungeln av skidor) så gäller det att slå ihjäl tiden fram till start (förhoppningsvis i en varm bil). Kanske försöker man sova nån timme till och/eller få i sej nån form av frukost, gå på toa samt leta på vilken container som väskan med ombyteskläder ska kastas i. Sen är det bara att invänta starten. Nån halvtimme innan kan det vara läge att gå ut och ställa sej på skidorna som man förhoppningsvis hittat tillbaka till.
När sedan de nio milen kämpats igenom, under allt från 5-12 timmars skidåkning, så är ju Vasaloppet faktiskt över. Men slitet upphör inte för den sakens skull, närå det pågår ytterligare några timmar. För väl i mål så ska du ta sej till skidinlämningen bortanför målområdet. Det är som en jättestor garderob på en krog ungefär, fast utomhus. Man får en lapp med sitt garderobsnummer som behöver hållas reda på. Sen ska du delta i den svenska folksporten "bussväntning" i ett kallt mörknande Mora. Räkna sen inte med sittplats på de överfulla bussarna som tar dej till planen där du ska leta på din väska med ombyte samt påsen med överdragskläder du dumpade i starten. När detta är hittat ska du till fots och med packning traska några minuter till en duschanläggning. I en stor hall, i vanliga fall avsedd för sportutövande, gäller det att hitta en tom golvyta att få krångla av sina dyblöta skidåkarkläder, hitta handduken du förhoppningsvis packade ner och sen ställa sej i kön till duscharna. När dusch och ombyte har genomlevts med ditt livs stelaste kropp är det nu dags att åter traska en bit till nästa bussväntande. I nästa lika överfulla buss åker du sen tillbaka till målområdet där du ska hämta dina skidor i "garderoben". Med skidorna i handen återstår sen att ta sej till bilen eller bussen som ska ta dej hem. Räkna med ett par km promenad för detta. Därpå följer resan hem och väl hemma väntar vilan och sängen först efter att du packat upp och hängt upp alla snuskblöta kläder du åkt skidor i.
Nä de 5-6 timmar en får se av vasaloppet på tv speglar inte riktigt det "riktiga" vasaloppet. Det riktigta vasaloppet är snarast ett 24-timmars-lopp med lite skidåkning i mitten.
I år hade jag hunnit träna ca 10 mil. Ungefär min vanliga mängd. Opererade åderbråck och blev sjuk och missade tre veckors träning när det var kanonvinter i januari-februari. Jag fick starta i startled 9 av 10. Det snöade hela vasaloppsdagen och gjorde spåren obefintliga. Motvinden skrattade en i ansiktet större delen av loppet. Om Vasaloppet vill ha ännu en disciplin att utöka vinterveckan med så kan "off pist-vasan" kanske vara en grej. Det var som att åka i en blandning av mjöl och strösocker. Det blev skitjobbigt. Skidorna slirade åt alla håll. Innan Evertsberg funderade jag på att kasta in handduken. Sen hittade jag lite ny energi på andra halvan och krigade mej i mål på mindre smickrande 10:11:18. Men denna dag var målgång att se som en seger. Min kära mor var med och servade i vanlig ordning men trafikläget blev bitvis sådant att jag kom snabbare fram till kontrollerna på skidor än vad hon gjorde på bilvägarna.
Detta var inte bara mitt första riktiga Vasalopp, det var också första gången på mina fem vasor som jag inte bytte ett enda klädesplagg under loppets gång. Inte ens en liten mössa.
Jag hann fråga mej själv ett antal gånger under loppets gång varför jag håller på och utsätter mej för detta med jämna mellanrum. Det sjuka är att man älskar vasaloppet större delen av tiden; När man tränar inför det, när man ser det på tv, de första milen med alla positiva människor, alla hejande peroner längs med spåret och ala outröttliga funktionärer, de sista två milen när man nästan är i mål, alla som berömmer en efter målgång. Men just mellan Risberg och Evertsberg finns få saker i världen jag hatar så mycket som Vasaloppet.
Jag ser redan fram emot att få hata Vasaloppet mellan Risberg och Evertsberg nästa år!
