Det öppna spårets olika skepnader
2014, 2015 och 2016 åkte jag Vasaloppets Öppet spår. 2017 blev ett mellanår med endast lite skidåkning utför backar i Idre. Men i år var det dags igen. Nytt klassiker-år och nytt Öppet spår. I mitten på januari kändes det som att det var dags att ta tag i längdskidåkningen om jag skulle hinna få några mil i kroppen före 25:e februari. Mitt bilfria liv lever fortfarande vilket gör det lite meckigare att ta sej till vettiga skidspår på andra orter utan hjälp av andra. 18:e januari hade det dock kommit så mycket snö att jag inte kunde hålla mej längre. Jag rotade fram skidorna och körde upp ett eget spår på den gamla grusplanen vid mitt hus. Att återigen få utöva lite vintersport kändes otroligt befriande. Två kvällar i rad harvade jag runt där, varv efter varv och fick ihop minst 1,5 mil. Antagligen lagom idiotförklarad av kvarterets hundrastare. Tack vare support och billån från mor och far blev det ändå en del åkning i Ånnaboda så totalt fick jag ihop lite över 10 mil innan det var dags för loppet.
Att vara väl förberedd med träning inför sitt vasalopp är att rekommendera. "Resan" mot Mora ska ju helst vara så uthärdlig som möjligt. Men hur mycket man än tränar så finns det rätt lite man kan göra åt de yttre förutsättningarna. Sammantaget under de lopp jag åkt så har temperaturerna rört sig i ett spann på ca 30 grader. De första åren var det några plusgrader och delvis regn. Under 2018 års Öppet spår söndag lär det varit -27 på sina ställen. Det är lite sjukt att det kan vara så. Jag har, liksom många andra, genom den hårda skolan börjat förstå hur det här med valla fungerar. Eller kanske snarare inte fungerar. Men jag vallar hellre fel själv än betalar nåt "proffs" tusen spänn för att göra det åt mej. Valla fel alltså. För i vissa fören är det bara mer eller mindre drygt att åka längdskidor. Det går liksom inte att få det riktigt bra. 2016 var det nog närmast perfekt. Några minusgrader och sol hela vägen. Det var också det året jag åkte som bäst. Hittills. Med andra ord, det blev inget nytt personbästa 2018.
Lärdomen i år blev att väldigt kallt väder gör snön trög att åka på. Det fantastiska glidet och farten jag hade 2016 gjorde sej påmint i varje nerförsbacke som jag 2018 närmast fick staka mej nerför. Farten dog så fort backen tog slut och sen var det bara att kämpa med diagonalåkningen. Att staka på flacken kändes bara hopplöst.
I år hade jag och mor hyrt in oss på samma vandrarhem som vi bodde på 2015. Supertrevligt ställe väldigt nära starten. Dagen innan loppet åkte vi upp och hämtade i sedvanlig ordning ut nummerlappen och shoppade i sportbutiken.
Efter inkvarteringen laddade vi med mat. Det blev både hamburgare och pizza under dagen (var det pasta man skulle äta?). Det blev ett besök i vallaboden senare på kvällen. Prognoserna talade om 15 -20 minusgrader på starten. Jag gnodde på med 6 lager blått och toppade med ett par lager grönt. Alltid samma oroande känsla när man står och sliter med vallningen: hoppas jag inte vallar sönder hela morgondagen nu...
På startgärdet gjorde alla vad de kunde för att hålla nån form av värme. Vissa joggade fram och tillbaka medan andra joggade till toaletterna.Friskis & Svettis höll i uppvärmningen. Alltid några åkare som glömt var det ställt sina skidor i myllret av åkare. De blev mer och mer stressade ju mer starten närmade sej. Överdragskläderna åkte ner i plastsäcken med deltagarnumret och slängdes vid sidan av spåret. Efter ca 50 minuters väntan kom vi äntligen iväg. Min förhoppning var att få ett bra spår till första backen och kunna klättra mej genom fältet på en ytterkant. Planen höll ca 100 meter upp i backen. Då blev det tvärstopp i ytterfilen. Mittenköerna gick bättre. Det är som på mataffärn. Jag väljer alltid fel kö. Fästet höll så det kändes bra. Känslan var att det var trängre i spåret än det brukar vara även efter backens slut. Kanske gjorde det kalla vädret att det gick trögare för alla och att det därför tog längre tid innan fältet sprack upp. Runt 5-6 km var det fortfarande ganska trångt. Efter en stund började "högerextremisterna" dyka upp bakifrån. Dessa störiga stollar som ska plöja sej fram i vänster ytterspår och gorma åt alla framförvarande att hålla höger. Jag har ett tips till alla er som tycker det är så jobbigt att det är vanligt folk i vägen för er när ni ska slå era världsrekord: Kom i tid till starten!
Första anhalt Smågan. Redan här började jag ana oråd över att det skulle bli jobbigare än jag räknat med. Kände mej tröttare än normalt. Funderingarna började snurra kring om jag blivit sjuk under veckan. Hade mått rätt risigt på fredagen men körde med den klassiska kuren: citron, ingefära och förnekelse. Tyckte det verkade som den funkat men nu blev jag osäker. Det kändes som en smärre evighet, nästa sträcka till Mångsbodarna. Armarna började redan bli trötta. Vågade inte staka mej till kramp i triceps redan nu utan valde att diagonala. Mitt mål om att klara loppet under 8 timmar började rinna iväg. I mångsbodarna väntade mamma med möss-ombyte. Jag hade inte störts av kylan så långt vilket kändes bra. Men varmt var det ju inte direkt.
Efter kontrollen i Risberg började klättringen mot Evertsberg. Och liksom debutåret 2014 blev det väldigt tugnt under denna sträcka. Tankar på att bryta loppet började snurra i huvudet. Det var bara så märkligt trögt att åka. Fick ingen riktig hjälp av nerförsbackarna heller. Det vimlar ju inte direkt av såna på denna sträcka. Uppför och åter uppför. Men på nåt sätt betades km-skyltarna av och till slut var jag i Evertsberg. Slutkörd och dyngsur. Under denna sträcka omformade jag målet till att faktiskt bara ta mej i mål. Hittade på mamma stående vid staketet i Evertsberg och bestämde mej för att göra ett mello-drag och byta outfit inför andra halvan. Så inför allmän beskådan ställde jag mej och bytte om allt på överkroppen till torra kläder som jag skickat med mor. Ett par damer vid sidan av mamma tyckte det hela var väldigt underhållande. På med ny underställs-överdel och nu funktions-tischa. Men sen hade jag inte packat med nån mer överdragsjacka. Och den jag åkt i var för blöt för att dra på sej igen. Då kom återigen min kära mamma till räddningen. Hon kastade av sej den stickade ylletröjan hon hade på sej (hon har några stycken) och sa åt mej att ta den. Jag var för trött och kall för att orka säga emot så jag gjorde som mamma sa. På med mössan igen och vidare mot Oxberg.
"Nu var det ju bara nerför resten av vägen". Jag vet inte hur många gånger jag fick höra den frasen eller från hur många olika personer. Men från Evertsberg och framåt verkar det vara en traditionsenlig lögn som alla slänger sej med. För tro mej, det är fan inte bara nerför. Det är några fina nerförsbackar, absolut, men klättringen innan Oxberg är minst lika hemsk som den innan Evertsberg. Speciellt om man redan är helt fädig. I Oxberg blev det i alla fall nytt mössbyte innan jag segade mej till Hökberg i högraste spåret.
Paus i Hökberg. Ny poster-boy för powerrade?
Lite ny glidvalla fick jag i Hökberg och det kändes som det kanske gjorde lite skillnad på vägen vidare mot Eldris. Men de två sista , relativt korta, sträckorna tog ändå mer tid än de borde. Det konstiga med hela loppet, hur trögt det än gick, var att kilometrarna stadigt tickade neråt. Jag vet andra år då det på vissa sträckor känts som det gått hur länge som helst mellan skyltarna. Å andra sidan flög jag igenom sista sträckan 2016. Nånting som blev värre och värre ju längre jag höll på var mitt gamla löparknä. Fick hitta på lite egna halt-tekniker för att komma uppför backarna sista milen. Frågan är ju om jag kommer klara Vätterrundan i sommar med det knät.
Hursomhaver, till slut var man i Mora och kunde pressa ur det sista på upploppet och passera 4 åkare innan mål. De var nog de enda jag passerade på hela dagen. Annars var det mest jag som blev omkörd. I mål på 9,31. Mitt näst bästa vasalopp av fyra. Men en hel timme långsammare än 2016. Det tunga föret gjorde att glidet inte alls var som jag hoppats. Dock får jag vara nöjd med fästvallan som höll hela vägen. Tydligen hade ganska många haft det kämpigt med snön. Nån på bussen till duschen sa att föret la på en timme på tiden mot normalt. I mitt fall verkade det stämma ganska bra.
Det jag tycker de ska lägga till i tävlingsmomentet på Vasaloppet är att efter målgång i Mora, så ska de tävlande lämna ifrån sej tidtagningschippet, stappla sej så snabbt de kan till bussen (snabbast till bussen slipper stå), släppas av för att sen leta på sin väska på en stor fotbollsplan bland hundratals andra väskor, ta sin väska och skynda några hundra meter på en glashal gångväg till en gympahall, hitta en ledig yta i gympahallen att ta av sej kläderna på och sen hinna til duschen, vara strategisk i val av dusch-kö, duscha snabbt, byta om till torra kläder och hinna snabbast till bussen tillbaka till målområdet. Efter 9 mil på skidor så känns allt detta minst lika jobbigt som själva vasan hade varit en mil längre.
Traditionsenligt blev det mat på donken i Borlänge på vägen hem. Klassikeråret 2018 är inlett.
