gurgamel

2020 åkte jag Vasaloppet tillsammans med Karlsunds IF skidförening. Det innebar att man åker buss med Karlslund som ordnar transport och boende för sina åkare. Det funkade mycket bra även om väderförhållandena gjorde det trögt att åka skidor. Det var snöfall och motvind.  Tiden i mål blev 9 timmar och 39 minuter. Trots allt bättre än 2019 års Vasalopp och hekt ok med tanke på att enda träningen innan hade varit ca 10 mil på rullskidor. Det innebar också att jag inför 2020 års vasalopp valt att ge mitt vanliga service-team, mamma, en paus från att behöva skjutsa upp till Sälen, sova i nåt provisoriskt boende, sitta i bilkö en hel dag, möta upp på alla kontroller med dricka och torra kläder för att sen efter målgång köra hem en trött son hela vägen från Mora till Örebro i mörkret. Det skulle tyvärr visa sig att det inte skulle bli fler vasalopp för oss tillsammans. Nånsin. 2021 var det tänkt att jag skulle åka ett pandemi-anpassat vasalopp mellan Sälen och Mora den 23:e februari. Men det stod klart veckorna innan att det inte skulle bli av. De dagliga besöken på sjukhuset där mamma låg tog all tid och energi. Läget var så pass illa att alla tankar på skidåkning kändes väldigt långt borta. Dagen efter jag var bokad för att åka vasan, den 24:e februari gick mamma bort efter att ha kämpat mot cancern sen i oktober åtminstone. Svårt att veta hur länge innan dess den påverkat hennes hälsa. Mitt trogna service-team i både vasaloppet och livet fanns inte mer.

I all sorg och förvirring fanns det en sak jag var säker på: Jag skulle tillbaka till vasaloppsspåret igen. Trots allt så är det morsans insatser i vasaloppsspåren genom åren som inspirerat mig mest till att själv börja åka vasaloppet. Hemma i Glanshammar satt hennes diplom på väggen i korridoren. Nånstans kring 2005 gjorde hon också en tjej-klassiker tillsammans med väninnan Anita. Mammas sista egna hela vasalopp blev Öppet Spår 1994 (tror jag). Då åkte jag och pappa bil mellan kontrollerna. Pappa möte upp mamma i spåret medan jag höll ordning på en katt och en hund i varsitt koppel som mest ville dra åt olika håll. Då var jag nog för ung för att fatta vilken bedrift det var att åka vasaloppet.

Vasaloppet är en otrolig upplevelse oavsett vilken variant man väljer att åka. Man ställs inför både fysiska och mentala prövningar samtidigt som man är en del av en enda stor folkfest i vackra miljöer. Genom åren sen jag började åka vasaloppet så tycker jag mig ständigt hitta liknelser från vasan för att beskriva situationer i livet i övrigt. Som att orka fortsätta framåt trots att allt känns skit och det känns som all energi är borta. Eller att lära sig hushålla med sin ork för att ta sig hela vägen i mål. Att sänka farten men ändå fortsätta framåt. Att känna sig nöjd med sin insats oavsett resultat så länge man gjort så gott man kan. Vikten av att ägna sig åt nåt som känns meningsfullt oavsett duktighetsnivå. Ja det finns massa saker som går att likna vid ett vasalopp.   

Årets (2022) vasalopp blev Öppet Spår söndag. Det gick av stapeln den 27:e februari, nästan exakt ett år sen mamma lämnade oss. Det var också 100 år sedan det allra första vasaloppet kördes vilket så klart har uppmärksammats både från Vasaloppet och från media.  Inför detta år hade jag lyckats rekrytera min gode vän Mathias och hans dotter Leia som service-team. En diger uppgift för nån som aldrig upplevt ett vasalopp på plats tidigare. Massa ortsnamn att lära sig med alla kontroller, hitta vägarna dit, gå upp i ottan för att skjutsa till starten och serva med väskinlämning och annat, hitta strategiska platser vid varje kontroll och leverera dryck och vara redo med ev. klädombyte. För att inte tala om alla mil i bil som ska avverkas under hela dagen. Den är ju inte slut förrän man kommit hem till Örebro. De skötte sig med bravur och axlade uppgiften med den äran! Det är närmast en förutsättning för att det ska funka bra att genomföra ett sån här prövning att man har bra stöd med sig. Utöver sig själva bidrog de även med stuga i Kläppen samt bil.

På lördagsförmiddagen packades bilen med väskor och skidor och vi begav oss mot Sälen. Låten ”no-more-fucks-to-give” (Thomas Benjamin Wild Esq, Damian Clark) spelades tillräckligt många gånger på bilstereon för att den skulle fastna i huvudet för resten av våren. I Vansbro tog vi klassiskt lunchstopp på Flottaren där det blev hamburgare för min del. När vi kom fram till stugan i Kläppen packades bilen ur och det åktes till vasaloppsstarten för att hämta nummerlapp och kika i Stadium-shoppen och köpa årets vaalopps-funktions-tischa. Klockan var nu omkring fyra på eftermiddagen och det var redan mycket bilar i omlopp. Vi tog en kort sväng till Experium i Lindvallen för att konstatera att det inte fanns särskilt mycket spännande att se i butikerna där. Ica-butiken i Lindvallen verkade ha bytt plats och krympt sen senast jag var där.  

Årets nummerlapp.

 

 

Kvällen spenderades i stugan med pasta och köttbullsmiddag samt Mello på tv. Ett band spelade en låt som LÄT exakt som en annan låt och en artist sjöng en låt som HETTE exakt som en annan känd låt. Båda bidragen gick vidare. Jag la sista handen vid vallningen. Det skulle bli nån minusgrad på starten och bli nån plusgrad lite senare under söndagen. Ingen nederbörd. Sängdags blev vid 22. Väckarklockan sattes på 4.30.

 

 

Nästa morgon, ungefär klockan 6 efter att ha tryckt i mej havregrynsgröt med ägg, äpple och jordnötter och sköljt ner detta med kaffe, satte jag och Mathias oss i bilen och åkte mot starten. Jag hade starttid 7.20. Andra år har det varit långa bilköer till starten, men årets nya startgruppssindelning verkar ha rått bot på detta. Vi kom i god tid till parkeringen. Vi letade på lastbilen där väskor med ombyte skulle lämnas, satt en stund i bilen och tog sen skidor och stavar och gick mot startfållan för min startgrupp 3. Ett förberedande toastopp på en blå bajamaja hanns med också. Jag klev in på startfältet och gjorde mej redo och Mathias tog plats bredvid starten för att filma spektaklet. 7.20 gick startskottet för startgruppen jag tillhörde. Nytt för i år (nytt för mej i alla fall) är att alla startgrupper startar på en viss tilldelad tid. Alltså inte good-old alla-på-på-en-gång som det kunnat vara förut även vid Öppet Spår. Fördelen med detta var att det inte blev samma trängsel i första långa backen. Jämfört med senast jag åkte så var jag ca 20 minuter snabbare till toppen (ca 3km) av backen detta år. Men särskilt mycket fäste hade jag nog inte lyckats få till. Lite grann kanske. Men under min träning har jag huvudsakligen stakat så jag valde att köra mestadels stakning även under loppets inledning. 

 

Morgonkaffet. 

 

Startfältet innan start. Startgrupp 3 förbereder sig. 

 

I väntan på starten. Försöker dölja nervositeten med ett halvdant leende. 

 

Vädret visade sig från en väldigt bra sida och spåren var också väldigt fina. Uppe på myrarna var det lite blåsigt men inget som störde jättemycket. Efter en timmes åkning var jag i Smågan (11km) på första kontrollen. Kroppen kändes bra så jag tog en snabb mugg sportdryck och körde rask vidare mot Mångsbodarna. Mina längre träningspass under förberedelserna gjorde att distanserna mellan kontrollerna kändes mer överkomliga. ”Bara 13 km kvar till nästa stopp” var en skön känsla. Det bidrog så klart också att åkningen kändes relativt lätt. Efter drygt 2 timmar var jag i Mångsbodarna (24km). Här hade jag, Mathias och Leia sagt att vi skulle försöka ses. Men hur mycket jag än spanade med mina vindpinade ögon så kunde jag inte se till dem. Jag tog upp mobilen och drog iväg ett snabbt sms att jag inte hittade dem och att jag valde att åka vidare. Det gick ju ändå så pass bra i spåret. Lite konstigt var det ju så klart att inte se mammas röda jacka där bland folket vid sidan av spåret.   

I Risberg (35km) hittade vi däremot på varandra. Mathias och Leia servade med välbehövlig sportdryck och kexchoklad. Inget klädbyte behövdes och alla stavar var intakta. Hade skickat med dem reservstavar utifall olyckan skulle vara framme. Vi bestämde att ses i Evertsberg igen och jag skidade vidare. Kroppen kändes oförskämt bra. Även under klättringen upp till Evertsberg på följande sträcka. Däremot började det lilla fäste jag hade att ge sig helt. Blev tvungen att v:a mej uppför många backar vilket ställde högre krav på att välja rätt spår inför uppförsbackarna. Bästa stället att v:a (gå uppför backen med skidorna som ett V) är på kanten av banan. Det sämsta som kan hända är att man blir inlåst i ett mittenspår med åkare på vardera sida om sej. Då finns det inte utrymme för att bre ut skidorna och det enda som kan rädda en från att åka baklänges är att pressa järnet med armar och överkropp vilket kostar otroligt mycket kraft. Men till Evertsberg (47km) kom jag och vi hittade på varandra vid upploppet till kontrollen. Fick rapport om att pappa satt hemma och följde loppet samtidigt som jag sköljde ner lite mer blå sportdryck. Minns att jag sa nåt i stil med att ”det finns hopp om livet” vid denna kontroll. Med andra ord så kändes fortfarande relativt bra och förhoppningen levde att min önskade tid i mål kunde hålla. Nu var ju mer än halva loppet gjort. Vi bestämde att ses i Hökberg nästa gång som var två kontroller bort. Jag satte av mot Oxberg.

Även om fästet krånglade så hade jag bra glid. Nästan lika bra som rekord-året 2016. Kilometrarna mot Oxberg svischades igenom i nerförsbackarna. När jag lämnade Evertsberg slog mej taken att jag kanske skulle ha lämnat in skidorna för fäst-vallning. När Lundbäcks-backarna (som går väldigt mycket uppför om nån undrar) nåddes strax innan Oxberg fick jag ångra att jag inte vallat om. Det var riktigt kämpigt att ta sej uppför utan fäste och skidorna släppte i snön gång på gång. Nu började jag tveka om det verkligen skulle bli så värst bra tid i mål. Och värre skulle det bli. Efter att ha intagit lite mer vätska på kontrollen i Oxberg (62km) körde jag på men det var inte med samma goda känsla jag haft efter tidigare kontroller. Strax efter Oxberg skulle jag ta ett staktag för att få lite fart innan en uppförsbacke. Då högg krampen till i magmusklerna. Jag blev helt paralyserad och kunde inte annat än att kliva åt sidan och stanna för att försöka sträcka ut kroppen. Krampen släppte lite grann men kom tillbaka vid varje nytt staktag. Alternativet när det inte går att staka är att åka diagonalåkning. Men eftersom jag inte hade nåt fäste så gick ju inte det heller. Lagom jobbigt läge. En tiondels sekund kom tanken på att vara tvungen att bryta. Det gick ju inte att åka på nåt sätt. Den tiondelen gick dock över fort för nog fan skulle jag ta mig i mål. Och trots allt kändes kroppen i övrigt ganska bra. Hade bara haft lite krampkänning i en arm innan som också gått över. Som av en händelse så hade jag fått tekniktips av en skidinstruktör sista gången jag var i Ånnaboda, några dagar före Öppet Spår-söndagen. I korthet handlade tipsen om att staka så energieffektivt som möjligt och spara på enskilda muskler. Jag gjorde så gått jag kunde för att låta kroppsvikten pressa stavarna ner i snön utan att dra med magen. Stavarna höll jag nära kroppen för att spara armarna. Och även om det inte var jättebekvämt i magen så lyckades jag på detta sätt ta mej framåt med bara ett och annat monster-kramp-hugg som slog till mellan varven. Efter en stund vande jag mej vid läget men bestämde att omvallning var tvunget i Hökberg. Men det gick inte fort och ännu mer tid rann iväg. Den sedvanliga känslan att alla andra åkare kör om en blev väl mer eller mindre bekräftad.         

Strax innan kontrollen i Hökberg (71km) förbannade jag uppförslutningen in till kontrollen och tyckte att de borde platta till hela orten till nästa år. Mathias och Leia hade tagit sig dit och de hängde på när jag med viss frustrerad tydlighet sa att jag skulle till vallaboden. De hängde på. Efter att ha fått ny fästvalla under skidorna växte hoppet om att det kunde bli uthärdligt resten av vägen. Vi bestämde att ses i Mora nästa gång. Nu var det ju bara 19km kvar. Känslan var att det ändå gått ganska snabbt hit. På en klocka i kontrollen såg jag att klockan var omkring 13:45 när jag lämnade. Det fanns ännu chans att göra en skaplig tid i mål.

Vallan hjälpte. Nu kunde jag ta mej an uppförsbackarna ordentligt. Glidet var fortfarande ok. Magen verkade vara med i matchen igen åtminstone hyfsat. De kommande 10km kunde åkas ganska smärtfritt. Jag hoppade över Volvo-spåret detta år. Det är en liten depå där man får åka in i ett sidospår för att bli filmad och få sin egen Vasaloppsfilm efter loppet. Denna gång valde jag bort detta för att satsa på en bra tid. Min huvudräkning kring tider är inte alltid att lita på så jag vågade inte annat än att köra på. När 15km-skylten kom kunde jag konstatera att det var lika mycket kvar som det kortaste träningspasset jag kört inför loppet. Ganska snart var jag i Eldris (81km). Här blev det bara ett kort dricka-stopp. Tiden på klockan visade 14:22. Jag visste att klockan 15:20 skulle det vara 8 timmar sen start. 9km kilometer kvar. En mil ska normalt gå på under en timme. Det borde gå! 8-timmarsdrömmen! Om jag bara höll mitt vanliga träningstempo så ska det hålla.

Som alltid får man nya magiska krafter när man bara ser EN siffra på km-skyltarna som stadigt räknar ner mot målet i Mora. Och skidorna gick bra. Kroppen kändes bra. Både staka och diagonala funkade och jag kunde köra på. Jag passerade under bron in i Mora-parken. Kyrktornet i Mora syntes en bit längre bort. Det började streta emot lite grann. Av nån anledning är det alltid trögt att ta sej igenom sista biten mot mål. Sista skylten som förkunnade 1 kilometer kvar passerades. Men krafterna höll och ett par minuter senare kom jag i mål (90km) på 7 timmar och 40 minuter! Ny bästa tid och äntligen under 8 timmar! 

Mathias och Leia mötte upp i målhanget. Utan deras assistans hade jag inte klarat denna bedrift. Är enormt tacksam för att de ville hänga med på detta äventyr. I målhanget lyckades jag ställa mej i vägen för en av målgångsfotograferna när jag skulle ta mej fram till mitt service-team. Inte jättepopulärt hos fotografen som stressat försökte vifta mej åt sidan. Hoppas jag inte sabbade nåns målfoto. Jag får skylla på att jag motionerat lite och inte hade tänkte mig för i tröttheten. Jag letade mej ut ur målhanget, lämnade tidtagnings-chip och fick medalj. Vi letade oss till bagageutlämningen där min väska med ombyte fanns. Pandemi-åtgärderna levde till viss del kvar så ombytet fick ske ute på en isig och blöt parkering. Ingen varm dusch alltså. Ingen dusch alls ens. Men det var ändå grymt skönt att få på sig rena torra kläder. Maghuggen kom tillbaka när jag skulle krångla på mej strumporna, ståendes barfota på ett ben på en handduk med en ica-kasse under. Jag var ändå glad att jag var så pass pigg att jag orkade stå ute och byta om. Erfarenheten av tidigare års vasalopp har lärt mej hur jäkla trött man kan vara efter ett genomfört vasalopp. Tyckte synd om de som upplevde den tröttheten och nu skulle stå och byta om utomhus. Men kanske åkte de flesta direkt därifrån i sina skidkläder. 

Mathias och Leia ordnade med att hämta mitt diplom som jag absolut ville ha med mej denna gång. Sen tog vi oss till bilen och letade oss till donken i Mora (inte i Borlänge denna gång). Sen for vi hemåt och Vasaloppsäventyret var över för denna gång. Otroligt nöjd med dagen och väldigt glad att vara tillbaka i vasaloppsspåret.

Morsan, du var med mej hela vägen även denna gång.