gurgamel

Snacka om tredje gången gillt! För två år sen åkte jag mitt första Öppet Spår. Slet ont i 11 timmar och 9 minuter. Då hade jag tränat 5,5 mil innan, varit sjuk nån vecka innan loppet och det varma vädret under loppet gjorde det svårvallat och spåren mosades sönder. Förra året hade jag tränat 7,5 mil innan. Då var det ännu varmare, ännu mer svårvallat och det fanns i princip inga spår alls. Jag kom i mål på 10 timmar och 34 minuter. Båda åren åkte jag på min morbrors gamla skidor. 

 

 

Inför årets öppna spår hade jag fått ihop 9,34 mil (vare sej mer eller mindre) i träning. Jag hade fått presentkort av mor och far för att kunna köpa mej ett par egna skidor. Jag hade varit på valla-kurs med Christer Majbäck. Framför allt så lyckades jag genomleva hela "vab-ruari" utan att bli sjuk. Öppet spår 2016 skulle också bli starten på vad som förhoppningsvis blir en hel klassiker. Initiativtagare till detta är kollegan Sofie som lite hux flux en dag i lunchrummet frågade om vi inte borde göra en klassiker. Vi bestämde oss för att köra och sen dess har det köpts skidor, cykel och bokats lopp och semesterdagar. Målsättningen för detta år var att komma under 10 timmar på Vasan. Men häromdagen tog morsan fram sina Öppet Spår-diplom och hon hade ju åkt på 9.40 en gång! Det måste jag ju slå! Frågan var ju om det går att putsa sin tid så mycket. 

 

Som alltid ställde min kära mor upp som service-team/chafför. Vi åkte upp till Sälen på lördagen. Det blev klassiskt mat-stop på Flottaren i Vansbro. Där hade de byggt om sen sist (sist kan ha varit si så där 17 år sen). I Sälen hämtade vi våra nummerlappar och jag inhandlade årets vasalopps-funktions-t-shirt.

 

 

 

Omkring kvart i fem satt vi i bilen på väg ner för fjället. Kl 7 öppnade starten. Skönt nog lyckades vi hinna före alla köer och vi kunde åka direkt in på parkering vid starten. Vi var verkligen inte först. Redan hade massor med bilar kommit och det fylldes på mer och mer. Det var ca 1,5 timme kvar till start. Vi satt kvar i bilen en stund, jag tog sedan och lämnade min ombytes-väska i en container som skulle köras till dusch-området efter målet. Många skidåkare hade redan börjat ta plats på start-fältet. Allt för att få en så framskjuten plats som möjligt. Parkeringen kändes som en stor förläggning i uppbrott. Folk joggade lite fram och tillbaka för att hålla värmen. När klockan var omkring 6 tog jag mina skidor, sa hej då till mor vid startgrinden och klev in mot startfältet. Det kunde ha blivit ett tvärt slut på vasa-äventyret. Precis i porten till gärdet halkade jag på en isfläck och blev sittande på rumpan med skidor och stavar spretande åt alla håll. Som tur var höll både jag och utrustningen. Jag tog en plats i folkmassan en bit bak i startfältet. Sofie var troligtvis nånstans längre fram. Vi såg hursomhelst inte till varann. Så där stod man, övertrött, frusen och i färd med att åka 9 mil på skidor. För att hålla värmen fick man improvisera aerobics bäst man kunde. Friskis kom dit och körde lite också. Lite snack med åkaren bredvid blev det också. Hon satsade på 8 timmar. Hoppas det gick bra. Till slut gick äntligen starten. 

 

 

Till min stora glädje funkade vallan och jag hade bra fäste i första evighetsbacken (Det finns tre evighetsbackar; den i starten, den vid Risberg/Evertsberg och den före Oxberg). Första vurpan kom redan i första backen i trängseln av åkare. Dock ingen fara. Det tog ca 5 km innan det sprack upp så det gick att åka på lite mer. Soluppgången över myrarna var mycket fin. Skulle haft kameran med mej. För första gången på tre år var spåren helt perfekta och det var riktigt roligt att åka. Dessutom hade jag kanonglid utför! Svischade förbi alla andra i spåren bredvid i nerförsbackarna och kunde glida bra mycket längre än de flesta. Kanske var lite för roligt att åka i den takten. Efter tre mil började den ökända klättring mot Evertsberg. Då blev jag ganska trött och kände att kroppen inte ville återhämta sej. Men jag kunde diagonala mej uppåt i skidspåren till skillnad från tidigare år när jag fått "v:a" mej upp i alla backar. Mamma åkte med bil och mötte upp på de vätskekontroller hon kunde komma fram till. I Evertsberg dök även Kusin Erik med fru Sara och sonen Sixten upp. Då var jag rätt sliten men lite bekanta ansikten som hejar på gör mycket för orken. Det blev ingen omvallning i Evertsberg detta år. Min valla höll bra än så länge. Min far satt hemma och följde loppet på datorn så via mor fick jag veta att Sofie krigade i spåret nånstans bakom mej.

 

 

Efter Evertsberg blir det äntligen ganska mycket utför igen. Så trots att det är 15km mellan Evertsberg och Oxberg så kan man störtlopp:a sej genom en bra bit av den distansen så det känns inte lika långt. Sen kommer sista dödsbacken strax före Oxberg. Den tar liksom aldrig slut. Jag tror det var strax efter Hökberg som jag började få en konstig krampkänsla i vänster häl. Blev lite nervös att det skulle vara hälsenan som var på väg att ge sej. Ett kort ögonblick tänkte mitt trötta huvud att jag kanske blivit smittad av kusin Eriks hälsene-infallamtion. Jag la mej i högerspår och sänkte farten lite. Efter en stund verkade det ha gått över. Då fick jag krampkänningar i vänster triceps i stället. Kunde inte staka eller diagonala utan att det krampade. Fick fjös-staka med vänster armen ett tag innan det släppte. I Eldris såg jag till att dricka en del. Sen var det bara att köra sista 9 km mot Mora. Den där sista biten är bra märklig. Hur trött man än är så hittar man alltid nya krafter när det bara står en siffra på km-skyltarna.

 

När jag gled in på upploppet sken solen fortfarande. Det var en ny upplevelse. Det har alltid varit mörkt när jag gått i mål så det lovade gott för min sluttid. För tredje gången passerade jag mållinjen under vasaloppskylten. Trött men nöjd! Fick en kram och en dalahäst av mor. Av tiden på dygnet att döma borde jag ha kommit in runt 9 timmar. Kändes ju riktigt bra. Sen staplade jag bort mot skidinlämningen och duschbussarna. Ville bara sätta mej nånstans, var så himla stel i benen. Fick så klart ståplats i bussen till duschområdet. Jag hittade i alla fall på min packning som jag lämnat i starten och kunde sen byta om till torra varma kläder. På bussen tillbaka pratade jag lite med en som åkt på 7 timmar lite drygt. Där är man inte riktgt än. Men jag var nöjd med mina 9. Mor mötte upp när jag hoppade av bussen och hämtade skidorna. Hon hade hämtat mitt diplom under tiden. På det stod också min sluttid : 8 tim, 32 min, 4 sek. 8.32!! Över två timmar snabbare än mitt förra PB! Tänk vad lite ordentlig snö kan göra. Viktigast av allt: Nu är jag familjemästare! Som sagt; tredje gången gillt!

 

Den blev sen hemfärd med tradtionsenligt matstopp på donken i Borlänge. Min klassikerkompanjon Sofie gick i mål senare på kvällen.  

 

1/4 av klassikern avklarad. Härnäst väntar Vätternrundan.