Vasaloppet 2024
2014 gjorde jag mitt första vasalopp i Öppet Spår Söndag. Det var obeskrivligt jobbigt men jag tog mig till slut i mål på drygt 11 timmar. Jag hade tränat 5,5 mil sammanlagt och varit sjuk nån vecka innan. Känslan när jag kom i mål var nog att jag aldrig mer ville göra om detta vansinne.
Tröttast i Mora 2014.
Nu, 10 år senare var det dags för min nionde start i en skidvasa. Det var det hundrade Vasaloppet som arrangerades och det vill man ju inte missa. Nya skidor med skins och flyttbar bindning köptes in liksom nya pjäxor eftersom jag glömde kvar mina gamla pjäxor i Mora förra året. För första gången på många år var det riktig vinter med snö i Örebro så förutsättningarna för bra träning var goda. Jag fick ihop totalt 6 skidpass varav ett var Wadköpingsloppet. Hela 14 mil skidåkning blev det denna vinter innan Vasan. Mitt näst bästa träningsår.
En vecka före Vasaloppet gjorde jag sista skidpasset i Ånnabodas konstsnöspår. 2 mil tillryggalades. Återhämtningen infann sig aldrig efter passet. Jag var trött långt in på kvällen och tröttheten hängde kvar dagen efter. Min puls hade snittat på 90% under det två timmar långa passet. Höll jag på att bli sjuk? Veckan innan Vasaloppet växlade mitt mående mellan halvförkyld och halvmagsjuk. Men ingenting bröt ut på riktigt.
På lördagsmorgon fick jag skjuts av min käre far till Haga Centrum där bussarna till vasaloppet väntade. Bussresan anordnades av Karlslunds skidförening. Ett smidigt alternativ där ditresa, boende, middag, frukost och hemresa ingick. Väderrapporterna inför söndagen såg mindre lovande ut. Det talades om regn och plusgrader. Ytterligare ett omen var när en av de två bussarna blev försenad pga tekniskt strul.
Efter några timmar i buss anlände vi till boendet, ca 3 km från starten i Sälen. Regnet duggade i leran på parkeringen. Inspirationen växte knappast av situationen på startgärdet som mötte oss nån timme senare. Lervälling och insjöar på hela parkeringsområdet. Det jobbades med att få startgärdet åkbart i fulla bredden. Kön till nummerlapparna ringlade lång i regn och lera utanför nummerlappstältet. Vi blev varse att trafikläget var så ansträngt att bussen kanske inte skulle kunna komma ner på parkeringen nästa morgon till starten. Det kunde bli tvunget att gå från boendet till start nästa morgon. Visserligen gjorde många det ändå för att komma tidigt och få en bättre plats i starten. En funktionär ropade ut att nummerlapparna var slut och det skulle dröja nån timme innan de skulle få dit fler. Som tur var fick alla i bussen sina nummerlappar i tid.
Traditionell bilkö i mörker. Regnet rann på bussfönstren. En del av mig var stressad över att inte hinna till starten i tid. En annan del av mig ville inget hellre än att sitta kvar i bussen resten av dagen och sova. Väl framme var det bara att samla ihop skidor, stavar och packning och klafsa iväg i gyttjan mot väskinlämningen. I morgondiset skyndade tusentals skidåkare kors och tvärs mellan startfållor, bajamajaköer och lastbilsflak. Allt stadigt förankrat i minst 2 dm smetig lera. En scen som närmast påminde om nån miserabel andra-världskrigs-film.
När väskan med ombyte var inslängd i en lastbil begav jag mig till fållan för startled 7. Här blev det att köa i 15-20 minuter innan jag kom in på starten. 50 skidspår i bredd. Inte en ledig plats någonstans. Till slut fick jag lägga skidorna mellan två spår. Jag tog ett diplomatiskt snack med herrn från IK Stern bakom mig och han var snäll och gav ok på att jag fick kliva in framför honom i spåret när starten gick. Ingen tid att hinna med nåt sista toabesök. Några kullor kulade och ett startskott brann av.
En timme senare hade jag kommit upp för första stora backen. Bara 87km kvar då. Skymtade SVT:s reporter vid sidan av spåret. Hjorden av motionärer rann sakta fram i spåren. Känslan från föregående söndag hängde kvar; jag fick ingen återhämtning och skidorna gick trögt. När jag nådde Smågan efter ca 11 km låg jag 40 minuter efter min bästa tid. Hade jag nånsin varit så här trött så här tidigt i loppet? Jag var redan blöt av svett till följd av att jag klätt mig alldeles för varmt.
På väg mot Mångsbodarna började jag få allvarliga tankar på att bryta och bara skita i detta eländiga slit. Det gick sakta, kroppen orkade inte trycka på, krampen i triceps var redan i annalkande och jag tyckte bara det kändes skit. Tiden mot föregående år rann iväg. Mina nya skidor var en felsatsning. Alla träningspass med lånad bil till Ånnaboda var förgäves. Kanske var det dags att sätta ett brutet vasalopp på meritlistan. Under tiden som jag slet i spåret kämpade nån stolt del av hjärnan med att hitta skäl till att fortsätta. Även om jag bröt i Mångsbodarna och tog brytbussen till Mora, så skulle jag få sitta i Mora och vänta till kl 18 när första Karlslundsbussen gick hem. Klockan var bara omkring 10 så det skulle bli en lång väntan. Då kunde jag ju lika gärna spendera dagen med att åka lite skidor. I värsta fall skulle jag bli tagen av repet.
I Mångsbodarna bad jag att få lite glidvalla. Skinfästet hade hittills funkat hyfsat. Dessvärre hade det bromsat farten ganska duktigt i den lösa snön. Jag tog sikte på Risberg och tänkte att efter Risberg kommer Evertsberg som är halvvägs. Det kändes bättre att ha klarat åtminstone en halvvasa. Kanske skulle pannbenet tjockna om jag tog mig dit och få mig in på andra hälften i loppet. Mina ambitioner för dagen började sakteliga skrivas om och snart kände jag förhoppningar om att kanske, kanske kunna ta mig i mål. Men om det sket sig skulle det inte göra nåt.
Min fart i spåret sjönk och jag sjönk som en sten genom resultatlistan. Det kändes som hela världen körde om mig. Långa sträckor var jag den ende i fältet som diagonalade. Stakningen funkade bara korta bitar och så fort det lösa spåret löstes upp i modd stannade skidorna helt. Dimman låg tät över dalamyrarna och sjöarna. Spåren var lösa och sladdriga men inte obefintliga som vissa andra år. Det fanns oftast nån slags spår att halka runt i.
Snart kom en skylt som sa 45 km kvar. Hälften gjort. Strax efter skred jag in i kontrollen i Evertsberg tillsammans med ett lämmeltåg av skidåkar-zombies. Speakern ropade ut att reptiden förlängts 30 minuter. Jag var ungefär 1,5 timme före repet i så fall. Passade på att besöka den enda bajamajan ja kunde lokalisera. Hade ju varit kissnödig sen start.
Jobbade med mina tricks för att få varje km-skylt att betyda nåt. Räkna ner mot nästa tiotal, nästa 5-kilometare, nästa kontroll osv. Det funkade ganska bra att fokusera på små hanterbara målsättningar. Jag funderade på om detta skulle bli mitt långsammaste vasalopp nånsin. Det skulle nästan vara lite kul. Jag passade på att ta för mig av apelsiner, chokladbollar och sponsrade vätskekontroller som bjöds i spåret.
Oxberg passerades, liksom Hökberg. Klockan började bli sen eftermiddag, närmare kväll. 2-3 gånger möttes vi åkare av pistmaskinen som drog upp nya fina spår. I vanlig ordning höll de högst 500 meter innan snömoset tog över. När jag kom till Eldris hade det hunnit bli mörkt. Bara 9 kilometer återstod till Mora. Vanligtvis brukar sista-rycket-energin slå till här. Icke så detta år. Jag var helt färdig och ville mest att detta skulle ta slut. Men jag skulle ändå ta mig i mål. Elljusspår guidade vägen framåt. Vissa lampor var släckta (trasiga?) och då blev det kolsvart. Ganska läskigt att åka nedför i lös snö, i mörker med massor av dödströtta åkare omkring en.
Utan att ha vurpat en enda gång på hela loppet kom jag in i Mora. På upploppet var vurpan nära när jag gjorde ett taktiskt spårbyte med målportalen i sikte. 8 timmar tidigare hade jag funderat på att bryta. Nu var jag i mål. En skön liten seger efter en väldigt slitig dag. Jag hade gjort mitt näst långsammaste vasalopp. Mitt 10-årsjubileum sen första starten blev närmast en repris av mitt första lopp. Med 10 timmar och 45 minuter var jag bara knappt 25 minuter snabbare än 2014. Men jag mådde ganska mycket bättre denna gång, även om jag var bra trött.
Efter målgång följde den sedvanliga proceduren med skidinlämning, letande efter duschbuss, letande efter sin ombytespackning, dusch, och sen hela proceduren i omvänd ordning. Strax efter 8 på kvällen satt jag i bussen som skulle ta mig och övriga Karlslundare som missat första bussen hem.
Min käre far hämtade mig på parkeringen vid Haga centrum omkring kl 2 på natten. Nån timme senare låg jag i sängen hemma. Nästan ett dygn efter att klockan ringt för väckning uppe i Sälen. Ännu ett Vasalopp till handlingarna. Som tur var hade jag varit förutseende nog att ta semester följande måndag. Sov till lunch.
Igår, tisdagen efter Vasaloppet i söndags anmälde jag mig till Öppet Spår Söndag 2025. Det är rätt kul med skidor ändå.
