gurgamel

(ursprungligen från motionsberget-bloggen)

Igår när jag kom hem från jobbet låg det ett vitt A4-kuvert på golvet innanför dörren. Avsändaren var en En Svensk Klassiker.

Jag har knappt hunnit reflektera över faktumet att äventyret med årets klassiker faktiskt är över och genomfört. Vad har jag tagit med mej från detta år? Hur tänker jag inför framtida idrottsäventyr?

Sen målgången på Lidingöloppet har det gått nästan exakt 3 veckor. Flera personer har sagt grattis till avklarad klassiker och jag har t o m haft en liten bjudning för mina närmaste vänner hemma med syfte att fira min bedrift. Men det har ändå inte riktigt känts. Inte på samma sätt som det kändes när jag t.ex. kom i mål på mitt första Vasalopp. Det kändes som en milstolpe. Som att det markerade ett “före” och ett “efter”. Klassikern har ju spänt över en period från februari till september. De två första loppen, Vasaloppet och Vätternrundan, var ju de två tuffaste av de fyra anhalterna. När de var avklarade kändes det som det värsta var över utan att vara riktigt i mål. Man kan säga att ljuset i tunneln på hela klassikern kom redan efter Vätternrundan.

Nånstans efter Vansbrosimmet i juli var känslan att “bara” löpningen återstod. Jag hade aldrig gett mej på en så lång sträcka (30 km) tidigare men jag hade tillräckligt med självförtroende att veta att jag skulle ta mej i mål, om jag så fick krypa sista biten. Kanske var jag mentalt redan i mål där i Motala. Jag vill inte ta bort respekten för Lidingöloppet. Det VAR tufft! Men för egen del är löpning det jag känner mej tryggast med när det gäller träning. Det innebar att det som kunde sätta käppar i hjulen för mej var skador. Det fanns inget tvivel på att jag skulle orka. Frågan var bara hur lång tid det skulle ta. Det kanske låter kaxigt. Men så var det.

Jag tror att om jag låtit Vätternrundan vara det avslutande loppet så hade känslan över genomförd Klassiker varit starkare. Jag visste att jag kunde springa, Vasan hade jag redan klarat 2 ggr (i usla spårförhållanden dessutom) och simningen är i min mening inte en utmaning som är ens i närheten av de andra loppen, så länge man kan simma. Cyklingen däremot, där hade jag ingen erfarenhet och stod inför en sträcka som nästan var svår att föreställa sej. I alla fall på cykel. Vätternrundan är det lopp som också kräver mest i utrustningsväg och planering av packning. Man behöver ha grejer med sej för att kunna laga punka eller kedjetrassel. Man ha med regnkläder, dricka, hjälmen, lysen, rump-smörja, bra cykelbyxor, extra energi etc. På Vättern upplevde jag en större oro över att nåt skulle haverera än på de andra loppen. Tänk allt som kan fallera på en cykel under 30 mil. Här kan man inte heller möta upp sina anhöriga på depåstoppen som på Vasan. Man är mer utlämnad åt sej själv och det man har med sej. Sen ska kroppen orka också. Rumpan ska stå pall för 30 mil på cykelsadel. Hjärnan ska orka hålla sej vaken i över ett dygn.

Man är också mer utlämnad åt vädrets makter under Klassikerns längsta lopp. Under min Vätternrunda regnade det under några timmar. Tack vare god förberedelse kunde jag ta på mej regnställ och köra på utan större bekymmer. Jag är väldigt glad att det inte blåste motvind. Nåt mer moralknäckande är svårt att tänka sej. Håller vindriktningen i sej kommer åtminstone halva loppet, ca 15 mil, få utkämpas i motvind. Jag tycker det är drygt nog att cykla till jobbet, 1,1 mil, om det blåser åt fel håll. Springa och simma kan man göra även om det blåser och regnar. Cykla eller åka skidor är värre om vädret sviker.

På frågan vilket var det tuffaste loppet under Klassikern får jag nog säga Vätternrundan. Tätt följt av Vasan. Däremot hade mitt första vasalopp kvalat in på första plats. Nu var ju detta mitt tredje.

I efterhand kan jag konstatera att man klarar ganska mycket. Även utan alla rekommenderade mil i träning kan man slita sej i mål i samtliga klassiker-lopp. Men bra träningsförberedelse är självklart att rekommendera. Helst ska ju loppen inte bara vara en pina. Slita får man göra ändå. Det jag kan känna att jag missade i min träning var den stabiliserande träningen. Jag cyklade, skidade och sprang många mil, men kanske hade jag behövt göra övningar för att stärka upp knän och fötter bättre. Under året har knän, vader och fot varit föremål för skador till följd av klassikerloppen eller träningen inför. När Vätternrundan var över såg mitt självförtroende ljuset i klassiker-tunneln. Kroppen däremot började oroa sej för att hålla hela vägen. Risken att gå sönder var nog inget jag kalkylerade med när jag drog igång det här äventyret. Skavanker läker ju, det är bara att köra på. Nu är det oktober och jag kan fortfarande känna av knät som började spöka under slutet av Vätternrundan, min vad har förhoppningsvis läkt ihop (för denna gång åtminstone), foten som knappt gick att stödja på efter Lidingö blir stadigt bättre men jag ännu inte sprungit sen Lidingö.

Målsättningen var att genomföra klassikern. Att prestera tidsmässigt var inte en prio utom möjligen på Vasaloppet som jag gjort innan. Min lärdom från tidigare lopp var att inte gå ut för hårt. Den inställningen kanske bidrog till att jag landade in på något sämre tider än jag skulle kunnat göra. Men det är lätt att sitta med facit i hand. Målsättningen infriades. Nu vet jag hur loppen går till och var ev förbättringspotential finns. Erfarenheten från allt runtomkring loppen är också en viktig del. Det blir otroligt mycket nya intryck när det är första gången. Alla logistiska problem ska lösas för första gången. Nästa gång vet jag bättre hur det går till och kan lägga mer fokus på själva loppen.

Det roliga med Klassikern har varit att hela tiden ha ett mål att träna inför. Variationen av “grenar” har ju gjort att man inte fastnat i samma “träningsspår”. Jag har fått lära mej saker som jag inte visste sen tidigare om de olika sporterna. Det är en stor utmaning att ta sej an och det är kul att kunna knyta an till andra personer som gett sej ut på samma äventyr. Dela erfarenheter och tips.

Jag är supernöjd över att ha genomfört En Svensk Klassiker. Stolt. Det ÄR en milstolpe. Första klassikern. 423 km.

Jag har fortfarande inte bestämt vad det blir nästa år. Men det blir nog inte en hel-klassiker igen. Kanske en halv. Eller så kör jag en blandning av helt andra lopp. Nåt blir det i alla fall.

Under året har flera personer på olika sätt underlättat för att jag skulle kunna genomföra Klassikern. Så stort tack till:

Min parhäst Sofie som kom på hela idén, mor och far som skjutsat, sponsrat och supportat, kusin Erik med familj som erbjöd boende i Sälen, John och Ida som erbjöd boende efter Lidingöloppet, Mathias och Karin och Christiaan som sponsrade med presentkort på sportprylar och såklart alla vänner och kollegor som hejat och peppat!

En Svensk Klassiker 2016 läggs nu till handlingarna.

Det var detta som hade kommit i posten: