gurgamel

Jag börjar med denna bild som är tagen omkring kl 16 på eftermiddagen 18:e juni 2016:

Ca 29 timmar tidigare, vid kl 11,  klev jag ur sängen efter att ha tvingat mej till en sovmorgon i syfte att förskjuta dygnsrytmen. Jag hade planerat för en lugn ledig fredag fram till 19-snåret på kvällen då det var dags att åka mot Motala. Jag och kollegan Sofie hade start-tid 00.02 på lördagen. Att sova på dagen var inte att tänka på. Sverige spelade ju mot Italien kl 15! Jag satte mej i godan ro i soffan med extra stor laddning gröt. Jag messade med Sofie och vi bestämde att ses på stan för att kolla cykel-brillor. Då ringde mobilen. Det var från cykelaffären. De hade fått in den reservdel till cykeln som behövde bytas. De kunde fixa det om jag kom in med cykeln pronto. Grötskålen åkte in i kylen och jag hastade ner till förrådet, kånkade upp cykeln och stuvade in den bak i bilen. Bra med Volvo-kombi ibland. Iväg till cykelaffären! Sofie hängde med dit. Medan de grejade med cykeln provade vi regnjackor och glasögon. Väderleksprognoserna för kvällen och nästkommande dygn såg fortfarande regniga ut. Hur blöt skulle man bli? Till slut hittade jag en bra, knallgul regnjacka som jag köpte. Blev även glasögon och ett nytt rejälare baklyse. Efter en halvtimme var cykeln klar.

Efter en sväng till XXL och Intersport började avspark i Sverige-matchen närma sej och det var dags att bege se hem. Sofie fortsatte jaga glasögon på stan. Stressen inför allt började sätta in mer och mer. Alla dessa små skitsaker som ska fixas. Fylla sportdryck i kamelbakken, packa i bars och druvsocker, vilka kläder man ska åka i till Motala osv. Vill inte glömma nåt viktigt som typ… cykeln. Värmde upp gröten i micron till “lunch”. Sen kom Micke över för att se matchen matchen. Förhoppningen var att Sverige skulle ta poäng och att den goa känslan skulle hjälpa psyket under cyklingen sen. Istället blev det kalldusch med 0-1 till Italien i 89:e minuten. Ingen extra hjälp där alltså. Och fortsatt tufft läge för Sverige.

Efter matchen, omkring kl 17 åt jag jag pasta med qourngryta. Det var den sista mer ordentliga måltiden innan starten. Jag bestämde mej för att byta om till cykelkläder på plats i Motala. Det var trots allt dryga 6 timmar kvar till start. Tog bilen till mor och far. Hämtade mor och cykelhållare. Sen vidare och hämta upp Sofie som vid vår ankomst kom på att hon glömt ta med sej hjälmen. Medan hon hämtade hjälmen fick jag krångla lite för att få dit hennes cykel på hållaren men med lite spännband gick det bra. Jag tyckte i alla fall att jag knöt ordentligt. Till historen hör att vi hade tre spännband. Jag satte två på cykeln. Det tredje… lämnade jag på biltaket i sann tank-locksanda. På motorvägspåfarten flög det av. Först trodde jag att det var cykeln som höll på att lossna. Blev 3% lugnare när jag förstod att det bara var spännbandet.

Kände mej allt annat än lugn i bilen mot Motala. Spanade oroligt på Sofies cykel i backspegeln så den satt kvar. Var nervös för hur mycket tid vi skulle ha i Motala att hämta nr-lappar och hinna till starten. Var parkerar man? Blev än mer orolig över att jag var orolig. Hur bra uppladdning kan det vara att vara spänd och nervös OCH inte sova på hur länge som helst? Väl i Motala blev det en del befarat snurrande i stan innan vi hittade en bilfylld gräsyta där vi parkerade oss. Jag krånglade på mej cykelkläderna i bilen innan jag och Sofie begav oss mot startområdet. Snart hittade vi på nr-lapps utdelningen och fick våra chip. Som tur var hade vi båda kommit ihåg våra startbevis. Klockan var nu omkring 22 på kvällen. Vi kollade in starten och såg hur de tidigare startgrupperna trampade iväg, ledda av motorcyklar ut ur Motala. Än hade det inte kommit nåt regn. Vi letade på en Pressbyrån och köpte varsin korv med bröd och lite dricka. På torget var det fullt med fredagsglada helgfirare, fotbollsfantaster och så klart; cyklister. Vi begav oss tillbaka till mamma och bilen och gjorde oss klara. Nu kände jag mej lugnare. På med nummerlappar på cykel och jacka, klistra chip på hjälmen och äta en Snickers. När klockan var runt 23 sa vi hej då till mamma och tog våra cyklar och gick till starten.

Vi knallade bort till torget och ställde oss och väntade. Det var 40 minuter kvar till start. I högtalarna välkomnade speakern åkarna och önskade lycka till till varje startgrupp. Han upplyste också om att alla nu var tvungna att ha lysena på och att ha fungerande ringklocka. “Ringklocka?” sa Sofie. “Måste man ha det?” För det hade inte hennes cykel. Panik och tumult kunde lätt ha utbrutit men Sofie var snabb i tanken och sprintade bort till nr-lapps-tältet där de även sålde cykelgrejer. På 5 röda hade hon fixat en ringklocka. Några lätta regnstänk indikerade att det tyska ovädret trots allt kanske var på väg. Men regnet kom av sej. Och plötsligt stod det 00.02 på en av startfållorna och det var dags att kliva fram till starten. Ett 50-tal cyklister slöt upp omkring oss. I huvudet snurrade allt som kunde fallera i starten. Tänk om man skulle trassla till det med tramporna och inte få i skorna så man rasar i backen och sabba för hela startgruppen. Inför allt folk. En skylt längre fram räknade ner: 5, 4, 3, 2, 1…. klick-klick-klick-klick-klick. Massa klick. För så låter det när massor av cyklister klickar i sina skor på tramporna för att glida iväg i sommarnatten. Nu hade vi startat Vätterrundan.

Det var en ganska häftig känsla att ligga på rad och se allas baklysen sträcka sej bortåt som ett rött pärlband i mörkret. Jag ville ta det lugnt i början och tog rygg på en annan cyklist. Sofie låg bakom mej. Alla snabbcyklare försvann snart ur sikte. Men det dröjde inte länge förrän efterföljande startgrupers snabbcyklare swischade förbi oss i hög fart. När en klunga på 20-40 samkörda cyklister, uppdelade på två led, närmar sej så låter det som ett tåg är på väg. Sen kommer vrålen “Håll höger!!!” Sen dundrar de förbi. Jag kunde inte se hur fort (eller långsamt) jag körde eftersom det inte gick att läsa av cykeldatorn i mörkret. Efter ett par mil bestämde sej Sofie för att haka på ett “tåg” och stack iväg förbi mej. Jag hade min plan klar för mej och hängde inte på. Ville inte riskera att köra mej slut för tidigt. Vid första depån i Ödeshög efter 47 km hittade vi på varann igen. Det serverades sportdryck, blåbärssoppa, saltgurka och bullar. Första Lion-kakan gick åt. Jag kunde också lösa mitt enda problem på vägen dit; kissnödigheten. Än så länge inget regn.

Vi höll ihop fram till nästa depå som var Ölmstad vid 83 km. På vägen dit testade vi att köra lite två-persons-klunga med växelvis dragning. Det funkade rätt ok. Solen började gå upp och det var rätt läckert att cykla med hela Vättern vid sidan av vägen. I Ölmstad började regnet. På med regnjackan alltså. Lite bök med att flytta nr-lappen till regnjackan. På skorna hade jag redan dammasker.

Mellan Ölmstad och Jönköping kom vi ifrån varann. Jag försökte hitta små grupper eller enskilda cyklister att ta rygg på för att få extra draghjälp. Efter 10 mil kom jag till Jönköping. Blev mer dricka, mer saltgurka och ytterligare ett toa-besök. Lagom som jag skulle åka hittade jag på Sofie. Hon hade hittat köttbullar. De missade jag totalt. Så långt hade jag följt min plan att spara på krafterna till Jönköping. Nu skulle det snart börja gå uppför. Jag och Sofie tog sällskap ut ur Jönköping men kom ifrån varann efter ett tag och såg sen inte till varandra under resten loppet.

Regnet höll i sej liksom lutet uppför. Jag började förstå värdet av träningen i backarna kring Fellingbro. Jag blev inte så trött som jag var rädd för. Jag kände mej ganska pigg rentav. Regnjackan funkade dessutom kanon. När det blev lite tomt på energi tog jag bara en slurk powerrade från kamelbakken eller en dextrosol ur lilla väskan på ramen. Så fort det blev tyngre att trampa växlade jag ner och lät det gå långsammare. Det hade jag igen sen när det planade ut. Jag led med alla stackars olyckfåglar längs vägen som satt i vägrenen eller i diken och kämpade med punkteringar och kedjetrassel. Peppar peppar att jag skulle slippa sånt. Det fanns skräpzoner på bestämda platser. Där slängde ala sina tömda energi-gel-behållare. Dessa är ju mjuka och platta men korkarna är i hård plast. Är oturen framme kan de nog sabba ett däck om det träffar fel. Det var m a o slalomkörning mellan korkar vid varje skräpzon.

I Fagerhult, 133 km efter start, var modet fortfarande gott och kroppen hyfsat fräsch. På en karta i depån såg jag att de värsta backarna hade avverkats. När man stannade blev det snabbt lite fruset. Tur att det fanns varmt kaffe att tillgå. Jag fyllde på kamelbakken med sportdryck från depån och körde vidare mot Hjo.

Gott med varmt kaffe i regnet.

Saltgurka och bullar.

Nånstans på vägen till Hjo slutade det regna. Här vankades det lasange i stort resturangtält. Jag slog mej ner vid två herrar. De hade startat 2 resp 1,5 timme efter mej. De åkte lite fortare alltså.  Min snittfart höll sej runt 21-22 km/h vilket var ganska planenligt  När jag tränat har det legat på 25km/h men då har jag aldrig cyklat så här långt. Hushålla med krafterna var melodin. På andra halvan av loppet ökade jag dock farten och kunde hålla mej runt 25-30 km/h i längre sträckor. Mot Karlsborg tog jag rygg på ett par som höll bra fart. Längs vägen imponerades jag av alla de som körde loppet på vanliga cyklar i vanliga skor med plastpåsar som regnskydd.

I depån i Karlsborg, 204 km från start, kunde hoppfulla cyklister konstatera att det bara återstod 10 mil. Mindra hoppfulla cyklister konstaterade att det återstod hela 10 mil. Jag kände mej fortfarande pigg och 10 mil kändes som ingenting trots att det utgör 1/3 av rundan. Klockan var nu omkring 11 på förmiddagen. Här fick det bli ett sms till mor för att meddela var jag befann mej. Det blev också ännu ett toabesök.  Jag bytte från regnjacka till vindjacka. Mina utrustningsval blev lyckade på det stora hela. Jag kunde variera mellan regnjacka, vindjacka eller bara överdragsjacka. Dammaskerna på skorna höll fötterna hyfsat torra och framförallt varma. På benen hade jag gula byxben med lite foder som också höll värmen bra även när det regnade. På händerna hade jag mina skidhandskar. Trots regnet höll värmen i dem. I reserv hade jag med mej ett liknande par som jag bytte till i Hjo (tror jag).

Jag fortsatte hålla högre fart än i början. Nu började vägarna bli mer trafikerade. Trots att jag var ganska blöt av både svett och regn så frös jag ingenting. Ett litet tecken på trötthet började dock smyga sej på; lättirriterad. Det som störde mej mest var när man fick upp en hygglig fart, hamnade bakom en långsammare cyklist och samtidigt blev omswischad av en stor klunga. Då var det bara att bromsa ner och försöka hitta tillbaka till farten när klungan passerat. Men inte sällan kom det en ny klunga precis när man trodde att man skulle få köra om. De kom från ingenstans i hög fart och de räknade kallt med att alla skulle se dem med hjälpa av ögon i nacken. Trots att man låg så långt ut på vägrenen det gick kom ändå vrålen “håll höger!!!!” Ibland kom jag ikapp inbromsade klungor som tog upp hela körfältet så vi andra tvingades ut i mötande körfält (alltså bil-filen!!) för att komma om. Hålla höger gällde visst bara vissa….

Efter 225km kom man till depån i Boviken. Här plockade jag av mej vindjackan och handskarna. Nu var det soligt och varmt. Hinkade i mej dricka och mumsade nån gainomax-bar och saltgurka. Nu var det 38 km till nästa stopp. I huvudet försökte jag översätta sträckorna till vad det motsvarar hemmavid. Det är ca 4 mil från mej till Arboga. Och det cyklade jag ju utan större problem för ett par veckor sen Fast då hade jag inte 22,5 mil i benen, men ändå! På vägen mot Hammarsundet tryckte jag bitvis på mer än tidigare. Nu började kroppen kännas. Händerna hade domnat av och vaknat under hela loppet och rumpan var ganska öm sen länge. Nu började knäna göra sej påminda. Nån form av runners knee. Jag tror det var strax innan Hammarsundet depån som en cyklist kraschat illa och låg vid sidan av vägen med andra cyklister omkring sej. Snart kom också en ambulans farande. Jag vet inte om det var den olyckan som gjorde att det var stillastående bilkö i bil-körfältet. Många väntande billister gick ut och hejade engagerat på alla som cyklade. Anlände till Hammarsundet och konstaterade att jag nu var en aning sliten. Nu återstod 17 km till Medevi och totalt 4 mil. Mamma ringde och meddelade mamma, pappa och Lea redan var på plats i Motala.

4 mil kvar

Cykelröran i depån

Min ambitiösa hjärna tänkte först att det skule bli raka spåret till mål nu. Men knäna blev ondare och ondare och jag fick ge med mej. Trots det körde jag på ordentligt när jag kunde men i uppförsluten gick det trögt, mest pga smärtan i framförallt vänster knä. Nu var det bara att hålla fokus och inte köra på nåt skit så det riskerar att bli punka. Jag blev sur över att “skräpzon” skyltarna, mil-skyltarna och depå-skyltarna hade samma färg. När man är trött och ser vad man tror är nästa mil-passering blir man rätt knäckt när det står “skräpzon” på skylten. Jag kom till Medevi-depån med rätt ömma knän. Här fick det bli sista toabesöket. Kunde knappt kliva upp på den mobila urinoaren de ställt dit, så ont som det gjorde i knäna. Drack en sista gång, sen var bara att ge det järn som eventuellt fanns kvar mot mål.

Näst sista milen måste jag ha snittat på 30km/h i alla fall. Körde på ordentligt. Konstigt nog gick det bättre för knäna än när det gick långsammare. Nu leddes vi in på en mysigare småväg bland gårdar och skog. När 10 km återstod fick jag lugna ner farten lite. Vi leddes ut på stora vägen igen och Motala var nära. Nu tog jag alla krafter som fanns och körde på mot mål. In i stan och snart kände jag igen vägarna från gårdagen. Upp mot torget gick färden och snart måste målet nalkas. Nu var jag nere vid vattnet och rakan mot området där vi hämtade nr-lapparna. En stor banderoll förkunnade att “här tas din tid”. När jag passerat den blev jag lite förvirrad. Var det målet? Eller var målet längre fram? Snart kom jag ikapp en stor kö med cyklister som gick sakta framåt med sina cyklar och det var bara att kliva av och gå framåt med dem. Det var nog målet som jag passerade. I kön av cyklister hamnade jag bredvid en herre som kändes bekant. Det var ingen annan än cykelsäljaren som jag köpte cykeln av i februari. Lite kul slump.

Blev lite antiklimax på målgången men nu var jag framme. 30 mil hade avverkats. Tiden blev inte riktigt som jag tänkt, hoppades på under 15 timmar men landade på 15:33. Men jag var sjukt nöjd ändå. Vätternrundan var avklarad! 2/4 av klassikern. I målhanget mötte mor, far och Lea upp. Jag fick en medalj av arrangörerna. Fick rapport om att Sofie var ca 2 timmar bakom mej. Hon gick i mål senare på eftermiddan. Vi knallade bort till bilen och efter en stunds avklädande av ganska äckliga cykelkläder så åkte vi hemåt. Ganska snart var det nån som sov i baksätet.