Run for your life
Igår var första loppet sen jag avslutade klassikern. Det var ett lite annorlunda lopp. Här kunde man dö. Både i spelet och på riktigt.
Det hyfsat kända zombie-apokalyps-loppet Run for your life hade kommit till stan och vi var fyra tappra överlevare som skulle ta oss de 6,5 km från en safe-zone till en annan. Banan startade vid Gustavsvik och gick genom centrala Örebro, ut vid slussen och sjukhuset och tillbaka till målet vid slottet. Längs vägen hade flera zombie-fyllda scener byggts upp. Det gällde att ta sej förbi zombiesarna utan att de knep de tre “liv” man hade hängande från midjan i form av plastband.
Det var otroligt ambitiöst gjort med väldigt trovärdiga scener. Övergivna bilar vid en vägspärr, sjukhustält att springa vilse i, zombie-infekterad tältläger i skogen, gallerior fulla med zombies, containrar att klättra över, zombie-gatlopp m.m. Zombiestatisterna var väldigt snyggt sminkade och levde sej verkligen in i rollen.
Gillar man intervallträning är detta något att satsa på. Man fick jogga några hundra meter i bästa fall innan det var dags att spurta ifrån och finta sej förbi nästa ställe med elaka zombies. Starten gick vid 17 så ganska snart var det dessutom mörkt. Tävlingsinstinkten, läskigheten och mörkret gjorde att adrenalin-påslaget var på topp och paniken hack i häl. Lagom som man trodde att man var säker och kunde pusta ut kom det en ny zombie som det var tvunget att flys ifrån.
Loppet var jättebra om man ser till ambitionen från arrangörerna att få till ett väldig verklighetstrogen zombieapokalyps.
Ur säkerhetssynpunkt var det en katastrof. Att ha horder av mer eller mindre uppjagade löpare som ska pressas igenom trånga utrymmen med hinder och zombie-statister i relativt mörka miljöer är ju en given succé om målet är att folk ska skada sej. Självklart är det upp till deltagarna att välja hur man tar sej fram, men det är inte så himla enkelt att ta det lugnt när hela loppet bygger på att man ska bli skrämd och jagad i mörkret. Man letade flyktvägar genom zonerna i ren panik emellanåt. Hjärnans flykt-centra satt i förarsätet. Man ville ju så klart komma levande i mål. Loppet gick även inne på stans gallerior. Där var golven såphala och det var nästan omöjligt att stanna när man väl fått upp farten. Lägg därtill att man plötsligt i hög fart skulle ta sej ner för en trapp. På holmen vid sjukhuset fick man “fly” genom ett mindre skogsparti med ojämn mark täckt av högt gräs och hade lilleputte-tågets räls att snubbla över. Kontrollerat och säkert var nog inga ledord som arrangörerna jobbade efter. De sa ju t o m att de räknade med benbrott och skrubbsår.
Ett annat problem som loppet drogs med var otydlig banmarkering. Jag förstår att det säkert finns en tanke med att man inte ska veta exakt vart man ska. Men man vill veta vad som är ban-område och inte. Vi missade en plats med zombies för att vi inte såg vart vi skulle. De plastband som skulle ange vägen syntes dåligt i mörkret och hade på vissa ställen lossnat.
I verkligenheten överlevde alla fyra i gänget. I spelet var jag den enda av oss som “dog”. På sista zombien innan mål.
Intressant att testa på. Tvivlar på att jag gör detta igen.
