Göteborgsvarvet 2017
Det är ganska intressant att nåt så banalt som att springa kan locka 60 000 personer att betala strax under tusenlappen för att få delta. Det är nåt speciellt med att få på sej den där nummerlappen. Löpar-äventyret blir liksom officiellt då. Belöningen för alla timmars slit i spår, längs landsvägar eller på trottoarer är att få ställa sej på startlinjen och känna att det här, det fixar jag. För skulle man inte känna så, då skulle man inte stå där. Just vetskapen om att snart kommer en jäkligt tuff utmaning, så grymt jobbig att kroppen kommer skrika efter att få sluta en bra bit innan målsnöret, och ändå vill jag inget hellre än att kasta mej ut i detta vansinne. För jag vet att jag klarar det. Kanske kan det kallas “lopp-optimismen”. Lopp-timismen! Antagligen är alla dessa lopp-timister anledningen till att det alltid är så bra stämning vid alla dessa evenemang. Både bland deltagare och publik. En enda stor massa övertygad om sin egen odödlighet.
Jag antar att det, längs den drygt 2,1 mil långa banan genom centrala Göteborg, satt en och annan go´göbbe och idiotförklarade samtliga förbipasserande nummerlapps-lämlar. Betala massa pengar för att slita ihjäl sej och så blir det trafikkaos i hela stan.
Detta var första gången som jag sprang Göteborgsvarvet och också min första halv-mara. Min kära mor gjorde mig sällskap och denna gång deltog hon också själv. Vi tog oss till startområdet i så god tid att vi hann se eliten både starta och få sina medaljer. När vår starttid (15:46) närmade sej hade de 24 graderna kylt ner sej en aning. Min huvudsakliga förhoppning var att vi båda skulle ta oss i mål. Morsan hade tränat bra mycket mer än mej under våren. Dagen innan loppet hade vi promenerat i stan och jag anade ugglor i min vänstra vad. Kan med glädje nu konstatera att oron var obefogad. Vaderna höll hela vägen. Morsan också.
Upp till 10km kände jag mej oförskämt pigg. Startade visserligen i ett väldigt lugnt tempo. Längs banan stod det med jämna mellanrum liveband och spelade. Lustigkurrar ville bjuda på öl och barn försökte high-five:a de som sprang. Jag kunde köra på bra till ca 13km då jag tyckte jag kände av vaden. Men tydligen var det bara en vad-fantom. Här nånstans blev det ganska tungt när man skulle uppför bro nummer två, Götaälvbron. Efter bron fortsätter banan genom avenyn. Av denna folktäta festgata minns jag mest hur asfalten begravts under kladdiga tjocka lager av mosade pappmuggar. Härifrån fick viljan ta vid som extramotor. Att ta sej förbi ikapphunna löpare (som i vissa fall övergett att vara löpare) är en utmaning i sej. Arrangörerna var tydliga med att vänstersidan av löparbanan skulle hållas fri för de som sprang snabbare. Ändå var det många traskande lopp-timister som hade svårt att förstå att detta.
Vid 20km såg jag på klockan att jag borde klara mej under två timmar. Kämpade på så gott det gick i vimlet av löpare (och en sjuktransport). I mål kom jag med smått krampande lår på tiden 1:53:47. Absolut nöjd att ha klarat mej under 2 timmar. Ser det dock som en tid att kunna slå om jag bara får vara skadefri och träna. Kanske nästa år? Mor kom i mål en stund senare och verkade knappt trött. Vi firade bedriften senare med pizza och bubbel.
l
