"försök inte, gör!"
(Ursprungligen från Motionsberget-bloggen)
I en hyfsat känd rymdfilm från länge sedan (och en galax långt långt borta) yttrar en liten grön filur med stora öron “Try not. Do! Or do not. There is no try”. Lustigt nog skulle ungefär samma ord yttras (fast då på svenska) under ett skolkurator-samtal på dåvarande Högskolan på Gotland våren 2010. Den som lyssnade till kuratorns ord var jag. Under en tid hade jag haft det svajjigt med självförtroendet och andra bitar av tillvaron och kände att det var dags att prata med någon. Även om jag just då inte uppfattade Yoda-referensen, så tog de orden ganska bra skruv i mig. I så gott som hela mitt liv har jag hållit på med träning i någon form och på någon nivå. Ändå kunde jag inte förmå mig själv att säga att “jag tränar”. Nä det blev ungefär “jo man försöker ju träna lite…”. “Vadå försöker?” Sa hon. “Antingen så tränar du eller så tränar du inte.” Och det hade hon ju rätt i.
Den tämligen lilla justeringen i hur man säger saker, till andra och framför allt till sig själv, gör en enormt stor skillnad för ens självbild. Alldeles för ofta tycker vi det är förenat med nånting lite läskigt att säga att vi “gör” saker. Det är som att det drar med sig massa prestationskrav. Krav som bara vi själva ser. Ingen annan. Det blir bekvämt att stoppa in ett “försöker” i meningen. Men försöka är inte att göra. “Försöka” distanserar en bara ifrån ämnet i fråga och får en att känna att det är ytterligare en sak man inte riktigt gör. Vi har en tendens att sätta såna krav på oss att om vi inte är bäst på något, då håller vi inte riktigt på med det om nån frågar. Men istället för att lite halvskamset vrida på sig och säga att man “försöker vara”, “försöker göra” vad-det-nu-handlar-om, så ska man vara stolt över det man gör. Det spelar ingen roll vilken nivå man är på. Det som spelar roll är att man håller på med något som man tycker är roligt och givande. När man väl fått bort det där “försöka” så upptäcker man hur mycket man faktiskt “gör”. Det känns mycket bättre att säga.
Det är klart att jag tränar. Det gjorde jag då också. Men nu kan jag säga det rätt ut utan att leta undanflykter ifall nån annan gör tio chins mer än mig. Jag klarar inte ens en för övrigt. Men jag tränar ändå. Jag försöker inte blogga om träning. Jag bloggar om träning.
Våga säg att du gör!
