"Choose love"
(Inlägg från motionsberget-bloggen)
“You´ll only ever have two choices; love or fear. Choose love. And don´t ever let fear turn you against your playful heart”.
Orden ovan har jag lånat av skådespelaren Jim Carrey. I ett inspirerande tal, till en massa nybakta studenter vid en skola, pratar han om att låta kärlek, till skillnad från rädsla, styra våra livsval. Så vad har det med träning att göra?
Rädslan över att inte duga styr tyvärr ofta bort oss från saker vi tycker om. Vi oroar oss för att inte passa in, vara tillräckligt bra och vad andra ska tycka om oss. Vi sneglar på personer omkring oss och jämför oss med dem. Vi bygger gärna målbilden “supermänniskan” av alla sammanlagda bra egenskaper och färdigheter som vi hittar hos andra. Även fast varje enskild person bara bidragit med EN egenskap. Sen känner man sej hopplös för att man inte lever upp till “supermännisko”-idealet och så väljer vi bort sånt som vi inte är proffs på. Kanske är träning en sak som riskerar att hamna bland de sakerna.
Idag är vi många i samhället som tränar eller motionerar på alla möjliga olika nivåer. Hur många tränar för att de älskar att träna, röra på sej och att ha en aktiv hälsosam livsstil? Hur många tränar för att de är rädda för något? Rädda för vad som händer om de inte tränar. Jag har inga siffror på de antalen men jag vet att “rädslan” för att inte duga, rädslan att bli för tjock eller spinkig styr mångas steg till olika träningsanläggningar. Mycket av min träning i tonåren styrdes av detta. Jag tyckte inte om vad jag såg i spegeln eller när jag jämförde med andra som såg mer vältränade ut, var smalare. Ändå hade jag troligtvis bland de bästa löp-styrkorna i hela fotbollslaget. Jag tränade fotboll så ofta jag kunde och stack ofta ut på egna löprundor. Så fort jag kom in i en period där jag inte kunde träna, blev sjuk eller åkte på nån semester kanske, kände jag mej inte ok. Tränade jag inte jämt blev jag ju tjock. Antog jag. Man kan säga att jag valde träning pga “rädslan”.
Tänk vad mycket bättre jag mått om jag valt träning pga att jag älskade att röra på mej och alla positiva saker den förde med sej. Istället för att bara se dem som positiva bieffekter av att inte bli tjock. Idag har vågen tippat över betydligt mer åt det “rätta” hållet. Jag väljer att träna för att det får mig att må bättre, orka mer, hålla huvudet klart och känslan av att leva upp till mej själv och vem jag vill vara. Jag älskar att komma ut i friska luften och uppleva nya saker och nya platser. Jag får inte längre panik för att jag inte tränat på några dagar. Jag kanske blir otålig för att jag längtar till att komma ut igen men det är ju en positiv längtan. Jag jämför mig inte med andra som tränar utan blir inspirerad av dem i stället. Mitt fokus har flyttats till det positiva med träning.
I den bästa av världar skulle ju alla välja att träna av de positiva anledningarna. Fler skulle också börja träna och orka att fortsätta träna. Det är jag övertygad om. Rädslan för vad andra ska tycka kan på sitt lite paradoxala sätt få vissa att börja träna, medan andra istället väljer bort träning. I mitt favoritprogram på TV, SVTs “Gympaläraren” med Kalle Zackari Wahlström, tas denna problematik upp. Några av eleverna på skolan vill inte gå på gympan pga att de känner sig obekväma när andra tittar på dem när de tränar. Det känns pinsamt och de upplever att de “duktigare” ser ner på dem. Det är däremot inget fel på viljan att röra på sej. Den innovative Kalle uppfinner då lekar/övningar som gör att alla elever på gympalektionen bara kan koncentrera sig på det som de själva håller på med och tar bort fokuset från de andra runt omkring. Resultatet blir att de som tidigare var obekväma känner sig mindre uttittade och tycker att gympan blir roligare.
Tänk om man kunde tala om för alla att det inte finns något att skämmas för med träning. Alla som tränar är på sin egen nivå. Det handlar inte om att vara bäst. Det finns alltid någon som är “bättre”. Det viktiga är att vara sitt eget bästa. Alla som själva tränar har fullt upp med sej själva och ingen seriös person står och pekar finger åt andra för att de inte lyfter lika tungt, springer lika fort etc. Skulle någon göra det så är det mest synd om den personen eftersom den inte har kommit över sin egen osäkerhet. Hävdelsebehov brukar vara ett tecken på nån inre mental obalans. Sen finns det så klart de som inte alls tränar som försöker racka ner på de som tränar. Låt dej aldrig styras av någon som vill nåt totalt motsatt mot vad du vill. Styr livet dit du vill ha det. Var stolt över att du tränar ditt bästa!
“Risk being seen in all of your glory”.
