Åstadsloppet 2017!
(Ursprungligen skrivet 15:e oktober 2017 på andra bloggen)
Dags för årets och livets andra halvmaraton. Denna gång var det cykelavstånd till starten. Mycket av sommarens löpning var inriktad mot att göra ett personbästa på 10 km. Men efter Blodomloppet i slutet på augusti och hinderbaneloppet Extreme run i början på september så har löpträningen sackat efter till förmån för förkylning och allmän seghet. Senaste veckorna har jag ändå försökt jaga igång kroppen med nån löprunda i veckan. Distanserna har inte varit av nån vidare dignitet, mellan 3 och 6 km. I tisdags lyckades jag i alla fall pressa fram en mil i Lillåspåret på strax under 50 minuter. Blev lite orolig över om vaderna skulle stå pall för en halvmara. Precis som med löpningen så har styrketräningen kommit på skam och därmed de vad-stärkande övningarna jag hölls med hela våren. Kände av vänster hälsena efter ca 7 km i tisdags. Så när den rundan var avklarad fick det bli vila de sista dagarna fram till loppet.
I fredags kväll anlände P-zon till stan och vi laddade med pizza, öl och bio inför lördagens löparäventyr. Efter lite pasta-brunch och kaffe hojade vi i lördags iväg till starten vid Tybblelundshallen. Vädergudarna visade sej från sin bästa sida. Kylan och regnet från tidigare i veckan förbyttes mot solsken och hyfsat varmt. Sista laddningen på plats blev chokladkakor, bananer och kaffe. Och toabesök.
Kl 14 gick starten för halvmaran och även för 10km-loppet som P-zon skulle avverka. Båda loppens löpare följdes åt de första 6-7 kilometrarna. Först upp mot universitetet och sen ner mot Skebäcksbron. Därifrån längs ån, upp mot slottet. Efter första slotts-passeringen gick loppet tillbaka mot Skebäcksbron där 10km-löparna vek tillbaka upp mot start- och målområdet vid Tybblelundshallen. Halvmare-löparna fortsatte här istället ut mot båthamnen, ut vid Oset och Rävgången för att sen vända tillbaka och springa genom Rynninge, förbi Naturens hus och sen längs ån för en andra slotts-passering, förbi Wadköping och Slussen igen för att vid Skebäcksbrons vika av upp mot målet. På det stora hela en mycket trevlig bana. Även om det var en förhållandevis platt bana så kändes det lilla uppförslutet sista 3 km innan mål lite som att springa uppför en slalombacke.
Mitt upplägg blev att försöka hålla igen lite på tempot i början. Jag misstänkte att benen trodde att de var ute på en snabb 10km-runda och då fanns en stor risk för att köra slut på krafterna för tidigt. Osäkerheten på vad-hållbarheten förordade också en lugn start. Mina mål för dagen var rangordnat:
- Ta mej i mål
- Springa fortare än på Göteborgsvarvet (1:53 i mål)
- Springa under 1:50
- Springa på 5min/km i snitt (1:45 i mål)
Första biten gick i lätt nedförslut så benen kändes ändå lätta. Men krämporna skulle komma. Någonstans vid 5km “nöp” det till högt upp i vänster vad. Blev rätt skraj att det var en för-känning av en skada. Valde att löpa på men tog det rätt lugnt ett par km. Gjorde inga onödiga ansträngningar. Tydligen funkade det. Sen hjälpte också påhejningar från vänner längs vägen till att mota bort oron. Vid 10 km valde jag att ta första dricka-stoppet. Då hade man precis sprungit förbi Rävgången. Slängde i mej lite sportdryck och fortsatte sen in genom Rynninges gator. Nu flyttade det onda till utsidan av vänster vad. Också en otäckt bekant föraning om att nåt dåligt var på gång. Höll mej till samma taktik som innan och kunde trots onda aningar fortsätta utan att det förvärrades. Vid 15 km, strax innan andra slotts-passeringen, började slitet sätta spår i vänster höftböjare. Och framsida lår. Vid ungefär 17 km tog jag andra drickat strax vid Skebäcksbron innan det var dags för sista sträckan tillbaka mot upp målet. Känslan här var ändå att jag kunnat hålla ett rätt ok tempo genom loppet så långt. Jag hade ingen tidtagning med mej så visste inte alls hur jag låg till. Men borde kunna klara 1 & 2 på min lista som det kändes. På vägen mot mål påmindes man också om att ett halvmaraton är 21km. Och liiite till. När 18km-skylten tänkte jag att nu är det bara 3km kvar. Tills 7km-skylten från 10km-loppet dök upp lite längre fram. Som om det faktumet inte räckte började en lätt motvind blåsa upp också. Sista 2-3 km bestod av smärtande muskler och avstängd hjärna. I lätt uppförslut. Nånstans vid sista km-skylten hojtade nån åskådare att det fanns chans att klara 1:45. Kunde det verkligen ha gått så bra? Eller trodde han att jag höll ett högre tempo? Eller larvade han sej bara? Men orden gjorde att jag höll i farten upp för backen. Snart var Tybblelundshallen i sikte. En sista dryg backe upp sen ner till hallen och bort till bortre kortsidan på byggnaden där man sprang in och tog de sista stegen längs de konstgjorda inomhus-löparbanorna. Över målet satt en klocka som visade tiden sen starten. Jag hann konstatera innan jag passerade mållinjen att jag kommit i mål precis över 1:45!! Benen slutade sen springa och hela jag segnade ner på löparbanan i målfållan. Det tog nog tio minuter innan jag orkade stappla mej därifrån för att hämta funktionströjan som alla deltagare fick samt banan. I ryggan hade jag laddat med vatten och proteinbar att mumsa på efter målgång och lite torra kläder. Något senare satt jag på cykeln på väg hem. P-zon hade gått i mål i 10km-loppet på omkring 42 minuter och var redan hemcyklad. Lite senare på kvällen såg jag att min tid i mål var 1 timme, 45 minuter och 16 sekunder. Alltså klarade jag att hålla 5min/km ganska så precist. Minns jag inte fel så var det ett av mina uppsatta årsmål att göra en halvmara på den tiden.
Årets sista lopp läggs därmed till handlingarna med en oväntat positivt känsla. Nu blir det lite vila innan siktet ställs om mot nästa års klassiker. Och Göteborgsvarv.
