Japanresan Del 1: The flight, the toilets, the wedding
Min kära mor hämtade upp mej, Bosse och Micke runt kl 9 på förmiddagen. Sen bar det av mot Arlanda. Nu var det dags att följa upp svensexan i december med själva bröllopet. Det skulle äga rum i Tokyo. Väl på Arlanda blev det att krama mor hej då och sedan lite ofrivillig konditionsträning då vi hoppat ur bilen vid fel terminal och fick gå i rask takt genom halva Arlanda flygplats med alldeles för välpackade resväskor. När vi äntligen hittat till terminal 2, checkat in och låtit Micke charma lite med damen i säkerhetskontrollen, hittade vi en restaurang och skålade in res-starten med två stora stark och en liten. En dryg timme senare bordade vi planet till Helsingfors som var första anhalt.
På Arlanda hade vi träffat på Emils (brudgummen) föräldrar, bror och syster. De flög med samma plan som oss till Helsingfors men sen flög vi i olika plan från Helsingfors till Tokyo. Planen startade med fem minuters mellanrum. Det måste gå rätt mycket flyg på denna sträcka. Vårt plan startade först. Ändå kom de andra fram före oss. De kanske hade betalat lite mer för resan? Vi fick åka seg-planet.
Den ca 9 timmar långa flygningen spenderades med att kolla på Dum & dummare 2 och Interstellar på lilla skärmen på sätet framför. Varje gång flygplans personalen gjorde ett utrop höll man på att bli döv då volymen på utropen var galet mycket högre än på filmerna man tittade på. Vi tre hade inte lyckats få platser bredvid varandra utan spreds ut på platser nära gångar och toaletter. Detta gjorde det minst sagt svårt att kunna somna. Efter 7 timmar började så sömnen äntligen smyga sej på och jag kände hur jag slumrade till. Då tändes kabinen upp och glatt annonserades kabinpersonalen att nu var det minsann dags för frukost.
Vi landade på Narita-flygplatsen ca kl 10 på förmiddagen tokyoisk tid. De 8 timmarna som skiljde gjorde att man precis missade sömnfönstret. Så det var tre ganska trötta resenärer som kliade sej i huvudet över konstiga små formulär som skulle fyllas i innan passkontrollen. Flight nr, passnr, yrke, syfte med resan osv osv. Mest intressant var frågan om var man skulle bo och vilken adress och telefonnummer det var dit. Allt vi visste var att vi var bokade att bo på ett s.k. kapsellhotell första natten. Vi skrev Sheraton hotel och hoppades på det bästa. När den dirigernade mannen vid kön såg våra små ifyllda lappar vände han på dem och poängterade att även frågorna på baksidan var tvungna att fyllas i. Hur mycket kontanter hade man med sej osv osv. Världens minsta lapp. Jag har haft tentor som innehållit färre frågor. Till slut kom vi igenom och kunde hitta på Emils familj, Emil och Sanae som väntade i ankomsthallen. Sen fixade vi biljetter till ett tåg in mot Tokyo.
Den glade Emil på tåget mot Tokyo.
Efter att ha anlänt vid den centrala tåg/tunnelbanestationen Tokyo i Tokyo tog vi taxi till det hotell där de övriga skulle bo. Nu hade även lite andra släktingar till Emil anslutit. När vi stod i lobbyn och såg de andra checka in och få sina rum var det inte utan att man förbannade vårt val att sova första natten på ett kapsellhotell. Jag ville bara sova. Vi fick åtminstone lämna våra stora väskor där eftersom vi skulle checka in dagen därpå. Sedan följde en tur med tunnelbanan till området Shibuya där det blev lite shopping.
Tunnelbanan i Tokyo var väldigt smidig att ta sej runt med skulle vi lära oss. En annan sak man fick lära sej var att japanska toaletter inte riktigt ser ut som våra typiska Gustavsbergs-troner vi är vana vid:
Kontrollpanel på sidan för att styra olika spol-val, det fanns en musikknapp, det var värme i sitsen och säkert mycket mer. En grej som blev lätt frustrerande under resans gång var att hitta spolknappen på olika toaletter. Den kunde sitta på vattentanken, på väggen bakom, på väggen vid sidan om bakom en metallgrej eller i en databox på väggen. Var dessutom bidéläget förinställt fick man sej en blöt överaskning i bakdelen när man satte sej. Alla instruktioner var textade med japanska tecken så man hade ingen aning om vad som skulle hända när man satte sej. Spännande värre.
Första kvällen samlades alla tillresta svenskar på Sanaes föräldrars sushirestaurang. Vi satt på golvet kring låga bord och åt den godaste sushin nånsin. Det skålades i sake och annan dryck. Jag tyckte det var helt fantastiskt. Alla i den äldre generationen var dock inte lika roade av att sitta på golv, äta med pinnar och äta nåt som inte var köttbullar och potatis. Det enda som inte riktigt föll mej i smaken var bläckfisklever.
Vi hade satt ihop ett litet present-kit till Sanaes föräldrar. Swedish style.
Aki Nishisawa språkar med Frida med sina nyainlärda språkkunskaper i engelska.
Efter middagen fick vi skjuts av Sanaes kompis Yumiko till vårt kapsellhotell. Det hade rådit delade meningar om vi ens skulle boka detta och hur många nätter det skulle bli. Nu blev det en natt med detta ganska specialla japanska sätt att övernatta. Vi låste in våra pinaler i skåp i källaren, tog hissen till rätt våning iförda papperstunna sovrockar. Så här såg det ut:
"kapseln" var tämligen rymlig och man hade egen tv. Madrassen var inte den tjockaste.
Vi somnade ganska snart i våra hål. På morgonen började små japanska män i kostym poppa ut ur flera av hålen. Vi tog oss därifrån strax innan kl 10, ombytta och redo för att spela en runda discgolf. Jo då vi hade rekat var det skulle finnas banor i stan. Vi åkte tunnelbana och tåg och frågade folk vi mötte vart vi skulle. Engelska är inte japanernas starka sida. Däremot är deras vilja att hjälpa till det. Trots språkförbistringar så var de väldigt måna om att vara till hjälp och de bad nästan om ursäkt för att de inte var bättre på engelska. Överallt på tunnelbanan stod det män i kostym och damer i snygga dressar på väg till, från eller mellan jobb. Man höll till vänster i rulltrapporna. Efter nån timme hittade vi en liten golfbana och kunde köra första japanska diskgolfrundan.
Det var en korthålsbana mitt i en park. Varmt och skönt var det. Jag och Bosse delade på segern. Vi pratade lite med en japansk kille som också spelade. Vi frågade om en annan bana som enligt honom skulle ligga ca 1,5 timme med tåg i från Tokyo. Han var också väldigt mån om att förklara att han var nybörjare. Jämfört med oss var han rena proffset. Den japanska försyntheten.
Vi tog oss tillbaka till hotellet vi lämnat väskorna på och checkade in på vårt rum. Lite vila, sen stack vi ut med Adam och gänget till en restaurang. Det beställdes in rätter till höger och vänster. Typisk i japan är att man plockar mat från samma plocktallrik, lite tapas-aktigt. Efter middagen blev det så klart ett besök på en karaoke-bar. Man betalade för ett rum per timme under vilken det ingick fri dryck. Borde var tämligen fullt av mer eller mindre tomma glas när vi gick.
Dagen därpå var den stora bröllopsdagen. På förmiddagen letade jag och Micke på en "family mart" där det gick att ta ut pengar. Hade haft svårt att hitta nån bankomat som funkade innan. SevenEleven funkade också. Vi såg till att stryka våra skjortor och kostymer och finslipade på tal och repeterade låt-texter. Nervositeten började smyga sej på. Vid 13-tiden samlades vi i lobbyn och började en gemensam taxifärd mot bröllopslokalen.
När vi kom dit fick vi en generalrepetionen hur ceremonin skulle gå till. Det skulle bugas och klappas om vartannat. Sen tågade vi iväg till själva templet. Alla gäster radade upp sej på på bänkar på vardera sida och brudparet satt i mitten. Intromusiken var skriven av en tondöv och framfördes av en person som aldrig spelat blockflöjt förut i hela sitt liv. Det var i alla fall vad det lät som. Fick bita mej i läppen. Inte läge att börja garva. Men mitt flamsiga humör kom av sej när jag, liksom alla andra, la märke till en ganska svajjig brudgum. Med åtminstone fyra lager samuraj-tyg hårt lindade runt kroppen, med en träplanka mot ryggen, ingen lunch och antagligen en rätt stor dos nervositet, var det nätt och jämt att Emil tog sej igenom ceremonin. Men det fixade sej till slut. Vi fick inte ta bilder inne i templet. Vi klappade och bugade och skålade i sake. Sen viftade prästen med nån gyllene metallgrej och sen var det klart. Typ så.
Efteråt fick vi vänta i en väntsal, dricka lite te och hänga lite. Sen blev vi utkommenderade på gräsmattan för att få fota brudparet.
Sen styrdes kosan i välregisserat japanskt tempo till middagslokalen. Bordsplacering och allt. Jag fick en av platserna närmast brudparet. Väntan på brudparets intåg blev något nervös eftersom det började närma sej tal och framföranden. Jag visste inte ens var min lånade gitarr var nånstans. Eller om den var stämd. Till sist kom brudparet in och tog plats vid hedersbordetl längst fram.
Sen följde en japansk 12-rätters middag. Micke inledde som förste talare, följd av Adam. Eftersom de flesta av de japanska gästerna inte kunde engelska och vi andra inte kunde japanska hade man förberett med översättningar på projektor. Det matades på med maträtter i ett högt tempo och talen avlöste varandra tätt. Det blev aldrig en speciellt lugn stund. Maten var jättegod, konstig och mindre god.
Micke körde lite anekdoter om skidsemestrar i sälen back in the days.
Adam varvade sitt tal med mindre städade bilder från Emils studentliv i Australien.
Första tallriken...
Klassisk bröllopstårta. Strax efter att de så där romantisk skurit en bit och matat varann med tårta så kom en ur serveringspersonalen och förde raskt bort tårtan. Tempo tempo!
Det bjöds på storstilad japansk ABBA-show innan det var dags för en annan att äntra scenen...
Om Kent inte var kända i Japan sen innan så har de fått sej ett smakprov nu. Utan dina andetag.
Notera brudens klädbyte. Både brudgum och brudpar höll tal till sina föräldrar och svärföräldrar och pappa Per imponerade med japanska kunskaper när han höll tal. Likaså höll Sanaes mamma tal på engelska vilket var en lika stor bedrift för henne.
Efter 12-rättersmiddagen blev middag igen på ett ställe i stan. Det delades ut presenter och lektes lite lekar. Vissa roade sej med att bjuda japanerna på snus.
Svensk-Japansk ärlighets tävling.
Restaurangen hade tänkt till; det ser ut som vi sitter på golvet vid låga bord men i själva verket hade de gjort benutrymme under borden så man kunde sitta normalt. Mycket bra. Efter middagen avslutades bröllopskvällen i hotellbaren med en öl tillsammans med de nygifta. Nu hade resans stora evenemang klarats av. Båda hade sagt ja (utgår jag ifrån, de sa det på japanska så man kan aldrig va helt säker). De verkade lyckliga om än en aning trötta när allt nu var över.
